Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Björn Wiman: Äkta bildning är konsten att göra livet lite roligare.

I onsdags såg jag ”Norma” på Kungliga Operan i Stockholm, en habil men lite träig uppsättning om en druidprästinna som blivit bedragen av en romersk prokonsul i Gallien år 50 före Kristus. Vad sade mig detta? Kanske inte så mycket – mer än att också de hiskeligaste äktenskapsgräl kan upplösas i smäktande skönsång. Det var också roligt att se operan i ljuset av sådant jag redan vet – till exempel om Medeamyten, druiden Miraculix i serierna om Asterix och – inte minst – som en allegori över de nationalistiska frihetssträvandena i Italien under 1830-talet, då Bellini skrev sin opera.

Kvällen dessförinnan deltog jag i ett panelsamtal på ABF-huset i Stockholm med anledning av en ny antologi som givits ut av idéhistorikerna Per Sundgren och Anders Burman vid Södertörns högskola. Titeln på deras bok är ”Bildning”.

Bildning?

Ordet tycks i dag så otidsenligt att det framstår som något av en provokation när det placeras med röda bokstäver mitt på omslaget till antologin – som ett cocktailbär i rotmoset (eller kanske snarare en kålrot i fruktsalladen).

En av de vackraste texterna i boken är skriven av Ellen Key, som står bakom den välkända definitionen att bildning är det som är kvar sedan vi har glömt allt vi lärt oss. Hon skildrar bildningen som självändamål, som ett sätt att berika sin egen verklighet. Där utbildning alltmer kommit att handla om ett slags instrumentell kompetensutveckling, har bildningen ett egenvärde.

En av Keys sentida själsfränder var Leif Alsheimer, rättsvetaren som avled alldeles för tidigt i somras men som blev smått berömd när han fick sina juridikstudenter att börja läsa skönlitteratur. Skälet var att han upptäckte att studenterna inte förstod enkla referenser som ”kafkaartad”. Kafka? Finns de på Spotify? Till slut var kurslistan full av skönlitteratur och studenterna både bättre och gladare än någonsin.

Leif Alsheimer finns tyvärr inte med i antologin men hans bildningsbegrepp är ett av de finaste: ”Konsten att tänka med hjärtat och känna med huvudet” – vilket klingar väl ihop med Ellen Keys ord om ”form i förståndet och fullhet i hjärtat”.

Bildning behöver ju inte förknippas med vare sig korvstoppning eller kultursnobberi. Key beskriver det till exempel som lyckan att till fullo uppleva en promenad längs Skeppsbron; det handlar inte om kunskaperna i sig eller om vilken kategori de tillhör, utan om friheten och lusten att använda dem.

Inte heller är bildning något som uteslutande går ut på att tillgodogöra sig Franz Kafka eller bel canto på Kungliga Operan. Det kan lika gärna handla om Åsa-Nisse, vilket Henrik Berggrens infallsrika artikel i fredagens DN Kultur med stort eftertryck visade. För den som har rätt skaffning i bagaget är det kanske just i en utskrattad kalkonfilm som man kan hitta det mest väsentliga om både dagens och gårdagens Sverige.

Åsa-Nisse-hataren Harry Schein får ursäkta, men jag tror att man – med en förgrovad generalisering – kan sammanfatta situationen just på detta sätt. Den med falsk bildning fnyser åt dem som tittar på Åsa-Nisse över huvud taget, medan den som är bildad på riktigt hittar de bästa betydelserna också i buskisen. Och har därför desto roligare.