Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Björn Wiman: Alla beliebers borde få en Ipodpromenad på teatern

Många intellektuella har en låsning inför klimatfrågorna – bara fantasin kan hjälpa oss att tänka nya tankar.

Vissa skulle nog kalla det en utstuderad form av barnplågeri att släpa med en tolvåring till Teater Tribunalens klimatkritiska uppsättning ”Rörelsen” på Hornsgatan i Stockholm samma kväll som Justin Bieber gör sin första konsert i Globen. Tidigare under dagen har hundratals ”beliebers” belägrat Grand Hôtel i väntan på idolens ankomst, sjukfrånvaron i Stockholms högstadieskolor uppges vara ovanligt hög och från Norge har det tidigare under månaden rapporterats om hur rektorer tvingats flytta de nationella proven på grund av stjärnans framträdanden.

Men säga vad man vill om modern politisk teater – tråkig är den sällan. Och även i ”Rörelsen” finns högljudda ungdomar i flock, inte minst i den så kallade videowalk som inleder föreställningen, där man utrustad med en Ipod och surroundhörlurar tar en promenad runt kvarteret, i illusionen av en parallell verklighet där stora demonstrationer mot klimatförändringarna skakar Sverige. Från alla håll kommer ljud och människor, polisen reser kravallstaket, talkörer och tältläger fyller gatorna – en värld som är densamma och ändå helt olika. Dessutom är det så skickligt genomfört att det tar ett tag att förstå att den tiggare som står på knä utanför Konsum med en smutsig pappmugg i handen faktiskt inte ingår i illusionen. Tekniken skapar – som DN:s recensent Ingegärd Waaranperä påpekade – en bild av världen som både finns och inte finns, på samma sätt som klimatförändringarna själva; de existerar fast vi här och nu inte kan erfara effekten av dem.

Föreställningens avslutande del har formen av ett antal fint gestaltade scener, där publiken tillsammans med skådespelarna tar ställning till en rad samvetsfrågor och påståenden kring klimatförändringarna. Bland annat visas den inspelning från klimatkonferensen i Doha förra året där Filippinernas chefsförhandlare bryter samman under sitt anförande, en scen som inte behöver vidare dramatisk inramning. Med en röst som kollapsar av sinnesrörelse bönfaller han världens ledare att ta ansvar för många miljarder människors framtid: ”Om inte vi, så vem? Om inte nu, så när? Om inte här, så var?”

I teaterns foajé ligger några utrivna tidningssidor ur DN Kulturs artikelserie om klimatfrågans moraliska konsekvenser, ”Min stund på jorden”, som är ett försök att hålla den filippinske delegatens frågor vid liv i en debattmiljö som hellre låter sig antändas av mer eldfängda ämnen. När en av skådespelarna frågar publiken om den tycker att det i dag förs ett meningsfullt offentligt samtal om klimatförändringarna är det bara en man som räcker upp handen.

På så sätt är ”Rörelsen” en både rolig och påtagligt obehaglig föreställning. Den iscensätter rent fysiskt den skuldmedvetna beröringsskräck som präglar många tänkande människors förhållande till klimat- och miljöfrågorna, en låsning som idéhistorikern Sverker Sörlin nyligen lyfte fram i sitt bidrag till DN:s artikelserie (DN 4/4). Bara genom den gestaltade fantasin är det möjligt att lösa upp motsättningen mellan naturvetenskap och politik, lära sig nya sätt att tänka och på allvar hantera den kunskap vi har om vad som är på väg att hända.

I föreställningens sista scen går en liten flicka i turkos jacka sakta över scenen. På huvudet har hon en röd keps, en säker signal om att det är henne och hennes jämnåriga det ytterst handlar om.

En ung belieber på väg mot framtiden? Varför inte? Om jag vore rektor skulle jag inte anse att det var världens undergång om några elever på skoltid smet i väg för att få en skymt av en älskad idol, men jag skulle också se till att de på hemvägen fick en Ipod-promenad med Teater Tribunalen – och nya tankar att tänka.