I sin nya men ändå lätt patinerade roman om sitt liv i tidningsbranschen, ”Drömfabriken”, ger Björn Vingård en bild från en tid då begreppet pr knappast var uppfunnet. ”Om det fanns var det huvudsakligen äldre herrar som jobbade med det på företag som Volvo och Broströms. De bjöd journalister på rejäla middagar med avec och cigarr och förväntade sig sedan ’några rader i tidningen.’”
Det var då. Nyligen kunde DN:s reporter Jens Kärrman berätta om hur finansdepartementet anlitat pr-byrån Kreab för att förklara ”det finanspolitiska ramverket” för väljarna. Även kulturdepartementet hade anlitat pr-folk i samband med kulturutredningen. Sammanlagt köpte regeringen pr-tjänster för 119 miljoner mellan åren 2007 och 2010.
Det sägs ju ibland att politiken förvandlats till pr. Miljonrullningen ner i konsulternas fickor får alltså ses som ett steg i förväntad riktning – politikerna tar inte bara hjälp av pr-konsulter för att utforma politiken, utan nu även med att förklara den.
I dag samlas en försvarlig del av landets politiska och kommunikativa elit för att ytterligare blöta upp gränserna mellan sig under en veckas vilt festande i Almedalen. Det är lockande att tänka sig evenemanget som ett slags opinionsbildningens motsvarighet till sanatoriet i Thomas Manns roman ”Bergtagen”, där både tideräkning och världsbild förlorat kontakten med den vanliga verkligheten.
Själv har jag av just den anledningen alltid undvikit att åka dit. Risken finns att man annars, likt romanens intet ont anande huvudperson Hans Castorp, befinns vara smittad med samma sjukdom som de intagna och tvingas stanna kvar i flera år, plaskande i en swimmingpool av rosévin med den förnuftsivrande reformisten Settembrini (pr-geniet Per Schlingmann?) och den mullrande modernitetskritikern Naphta (Juholt?) som enda sällskap.
I en stor kulturartikel i förra söndagens Expressen reagerade även den tidigare kulturministern Bengt Göransson mot pr-ifieringen av dagens politik. ”Det desperata sökandet efter fokusgrupper vilkas önskemål och behov ska definieras och till vilka den egna politiken ska anpassas”, skrev han, ”avslöjar framför allt bristande tilltro till den egna basen och till de egna värderingarna”.
Men Göransson påminde också om en i sammanhanget fascinerande tanke av konstprofessorn Lena Johannesson. Hon har skrivit om hur hotet från Ny demokrati på 90-talet bildligen manifesterade sig i Socialdemokraternas moderniserade logotyp, den nya rosen, några år senare. Mitt i den klassiska blomman hamnade ju samma smil som på Ny demokratis flinande gubbe!
På så sätt, menar Johannesson, är S-rosens leende en kvarblivande symbol för Ny demokratis maktanspråk: ”Än i dag stirrar han segervisst leende mot oss mellan rosens rodnande kronblad, denne överlevande rest av ett demokratibegrepp i upplösning. Och än i dag bevisar hans lätt kamouflerade närvaro i SAP-emblemet, hur korta avstånden kan vara mellan fiende och vän när det gäller att värva röster, vinna popularitet och makt.”
På så sätt skulle alltså populismen leva vidare som ett slags bladlus i den röda fanans veck. Eller åtminstone utgöra ett illustrativt exempel på hur svag den ideologiska identiteten är hos dagens partier.
Politik eller pr? Ros eller rosé? Hög tid att hoppa i poolen.