Jag råkar veta att en större svensk tidning i arbetet med en ny ”publicistisk vision” diskuterade en formulering i stil med att tidningen skulle ”slå vakt om rätten av springa barfota genom gräset när det regnar”.
Det var förstås bildligt menat, men uttrycket därför inte mindre slagkraftigt. Povel Ramel är uppenbarligen inte ensam om att ha sett skoavtagandet som en symbol för frihet. Efter det har dock det flyktromantiska rörelsemönstret helt övertagits av bilen – det är talande att det var just Bruce Springsteen som tog patent på uttrycket ”Born to run” som emblem för flykten från den dassiga vardagsverkligheten.
Kanske är det nu äntligen dags för fötterna att slå tillbaka. ”Born to run” är ju titeln även på den fascinerande reportagebok av den amerikanske journalisten Christopher McDougall som gavs ut på svenska lagom till löparsäsongen i våras. Och för många som i morgon ger sig ut på höstens första lunchrunda har semestern kanske inte så mycket inneburit en ledighet från löpningen i sig som en paus från det ständiga pratet om löpning. För om det finns något samtalsämne som dominerar på dagens arbetsplatser så är det var, när, hur och varför man springer.
McDougalls bok är inte det enda tecknet i tiden. Tidigare i somras kallade tidningen King löparkulturen för ”mode” och Haruki Murakami jämför i sin bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”, som kom i pocket i våras, springandet med författarskapet. Nätets diskussionsforum om löpning är lika välfyllda som elljusspåren (eller mer).
När jag sprang mycket för drygt tio år sedan var denna typ av gemensamhetskultur kring löpningen okänd. Man köpte ett par skor, sprang och höll käften.
Dagens kult kring löpsteget är givetvis en konsekvens av att också träningen blivit en social verksamhet. I dag kan jag, via automatgenererade meddelanden från olika mobil-appar, via Twitter och Facebook veta exakt vilka av DN:s reportrar som sprungit 13,67 kilometer före morgonmötet på kulturredaktionen (och även häpna över deras tider).
Och i och med att också denna i grunden solitära sysselsättning blivit social måste vi förstås också ha något att prata om. Till exempel stegteknik, specialutrustning och löpningen som ideologi.
Det är också här som tanken på löpningen som civilisationskritik kommer in, inte minst märkbar i att allt fler nu kastar sina stötdämpande löparskor för att springa barfota. Tesen är att de stora skoföretagen, med Nike i spetsen, har förstört inte bara vårt naturliga löpsteg utan också vårt förhållande till oss själva som människor.
Ändå sedan joggingboomen i USA på 70-talet har löpningen haft denna koppling till drömmen om ett bättre samhälle, fritt från såväl kolesterol som konsumtion. Tanken snuddar vid såväl religion som politik. ”Man skulle bli som en jävla buddha som bringade fred och leenden till världen”, säger en av de beatinfluerade ultralöparna i McDougalls bok och hänvisar till både Jack Kerouac och Allen Ginsberg.
Alla som springer är nog bekanta med denna närmast mystiska erfarenhet, oavsett om man kastat skorna för att springa barfota eller om man – som jag – bär sin civilisationskritik tryggt inbäddad i ett par geldämpade skor med pronationsstöd.
Det finns en fantastisk koppling mellan löpning och lycka. Alla kanske inte vill springa mot revolutionen, men jag tror att det vi alla drömmer om är att den där magiska värmen, kroppens egen värme, ska göra oss till bättre människor.