Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Att Sverige skulle sakna självkritik är verkligen fake news

Bahar Pars och Rolf Lassgård i ”En man som heter Ove”.
Bahar Pars och Rolf Lassgård i ”En man som heter Ove”. Foto: Nordisk film

Ingen har väl kunnat missa att bilden av Sverige utomlands har fått sig en törn i veckan.

Inte ens söndagsnattens Oscarsgala går fri, där en film om en självmordsbenägen svensk enstöring är nominerad i kategorin för bästa icke-engelskspråkiga film. När det stod klart att huvudrollsinnehavaren Rolf Lassgård inte tilldelats några biljetter till galan aktiverades de patriotiska impulserna hos Lassgårds yrkeskollegor. ”Samtidigt blir jag orolig som svensk, vad händer om de vinner och Rolf Lassgård inte sitter där han borde sitta?” dundrade en känd skådespelare på Facebook.

Ja, nog finns det skäl i dag att bli ”orolig som svensk”. Men att myter och vrångbilder av vårt land far över världen är inget nytt fenomen. Redan 1960 angrep USA:s president Dwight Eisenhower Sverige som ett land av livströtta självmordskandidater – en analys som stämde dåligt överens med verkligheten men alltså desto bättre med fantasin i årets svenska bidrag till Oscarsgalan. Den amerikanska bilden av Sverige har – som många har påpekat efter veckans turer i USA – alltid haft politiska syften, där skräckvisioner av ”Sverige” fått en särskild roll som varnande exempel för alla de vederstyggliga samhällsexperiment som amerikanska konservativa vill bekämpa.

Mönstret går igen i dag – och inte bara i USA. Det fall nyligen där en svensk författare i tjeckisk tv spred uppenbara felaktigheter om den svenska invandringen var ännu ett exempel på hur professionell desinformation om Sverige används som bränsle för den framväxande högerextremismen i det egna landet.

Betyder det att inga problem får finnas i Sverige? Sannerligen inte. Få länder är så fixerade vid självkritik som Sverige. Erik Gandinis dokumentärfilm ”The Swedish theory of love” är ett av de senaste exemplen – här hittas en man som, till skillnad från huvudpersonen i ”En man som heter Ove”, har lyckats i sin föresats att hänga sig. Hans döda kropp har därefter blivit kvar i två år inne i bostaden, utan att någon saknat honom – en tragisk bild av baksidorna med den svenska statsindividualismen. Gandinis film återspeglar också den fascination för nordisk exotism som länge funnits i många andra länder – redan på 60-talet kom exempelvis en rad böcker i Gandinis födelseland Italien, vars titlar säger allt: ”Svezia inferno e paradiso” (Sverige himmel och helvete) och ”I disperati del benessere – Viaggio in Svezia” (Välfärdens olycksbarn – Resa i Sverige).

Svenskar älskar att gissla sig själva. Att Sverige skulle vara ett land utan självkritik är fake news.

Men fascinationen för Sverige och Norden har längre historiska anor än så. Redan i den antika mytologin var ”Thule” namnet på den extrema plats vid världens yttersta nordliga ände, där havet är fruset och solen aldrig går ner på sommaren. I en syrlig liten skrift med titeln ”Resan till Thule” tog författaren och ledamoten i Svenska Akademien Kjell Espmark nyligen fasta på denna myt. Han skildrar hur en fransk vetenskapsman som på 1700-talet sänds till denna fantasieggande plats: ett land ”utan minne”, där det politiska systemet präglas av ”oförsonlig enighet” och där kunskapskrav i skolan anses vara ”en kränkning av barnets perspektiv”. Landets största exportvara är soltorkat samvete, som i stora balar skeppas ut över världen för att den ska bli en bättre plats att leva på. Observatören lägger även märke till att alla invånare har ett blint skelande öga, vilket han inledningsvis tror ger dem ett enögt perspektiv på världen. Mot slutet av romanen upptäcker han dock att det skelande ögat inte är blint – det sneglar oavbrutet efter vad de andra tycker.

Så håller det på. Kjell Espmarks eleganta lilla fantasi ingår i en lång tradition av giftiga Sverigeskildringar – från August Strindbergs ”Det nya riket” till Carl-Johan Vallgrens ”För herr Bachmanns broschyr”, Ulf Lundells mastodontiska romaner och Karl Ove Knausgårds diatrib i DN om cyklopernas land. I själva verket utgör de en livskraftig, litterär genre som stadfäster bilden av Sverige som en förfärlig plats att leva på – men också just därför som den nationella självspäkelsens hemvist på jorden. Svenskar älskar att gissla sig själva. Att Sverige skulle vara ett land utan självkritik är fake news.

Vad som däremot är sant är att litteraturens fantasier om Sverige är mer stimulerande än amerikanska presidenters.

Läs mer. Krönikor av Björn Wiman
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.