En av de mer otidsenliga traditioner jag ser till att nitiskt upprätthålla är att varje långfredag lyssna igenom Bachs ”Matteuspassionen”. Närmare Gud når åtminstone inte min erfarenhet. Inledningskören som genomlyser allt, det klagande samspelet mellan violin och alt i ”Erbarme dich”, det frambrytande ljuset i basarian ”Mache dich, mein Herze, rein” och så förstås nattvardsscenen, där harmonierna ger kropp åt den vackraste tanken av dem alla, den om alla människors beroende av varandra: ”Tag och ät, detta är min kropp.”

Men i denna scen finns också kristendomens kanske allra mest gåtfulla grymhet – när Jesus fördömer den som ska förråda honom. Bach låter honom utslunga sitt verop med stämman grumlad av vrede: ”Det hade varit bäst för den människan om hon aldrig hade blivit född!” 

Inte konstigt att vi lider med Judas, denne ömklige statist ”vars uppgift det var att administrera sin mästares offerdöd”, som Jonas Thente träffande skrev i DN:s digitalutgåva på långfredagen. Jag vill gärna inbilla mig att Bach – ibland kallad den femte evangelisten – förebådar den moderna tidens medkänsla med Judas i den vackra arian ”Gebt mir meinen Jesum wieder”, omedelbart efter att denne ångrat sitt förräderi och i djupaste förtvivlan hängt sig själv.

När den tidiga kristna kyrkan etablerade sig i opposition mot judendomen blev dock Judas fienden framför andra, prototypen för den evige juden med sina silverpengar.

Men det fanns fler. I sin andra passion, ”Johannespassionen”, är det lätt att se hur Bach ger musikaliskt eldunderstöd till den antijudiska propaganda som finns redan i bibeltexten: ”Korsfäst! Korsfäst!” skanderar de blodtörstiga judarna inför Pilatus, medan de hos Matteus utstöter de ödesdigra orden ”Hans blod må komma över oss och våra barn.” Så läggs grunden för bilden av kristusmördarna – och för senare tiders antisemitism.

Hela denna konfrontativa historieskrivning har dock ständigt tvingats förtränga ett betydelsefullt faktum, nämligen att Jesus själv var jude. Detta understryks i en liten utställning på Judiska museet i Stockholm, ”Juden Jesus”, där en reproduktion av Marc Chagalls suggestiva målning ”Vit korsfästelse” har en central plats. På tavlan – som för övrigt sägs vara den nye påven Franciskus favoritkonstverk – fogas korsfästelsen av Jesus på ett djärvt sätt samman med senare tiders judeförföljelser: Mot en mörk bakgrund av pogromer och brinnande synagogor hänger Jesus från Nasaret, en plågad jude bland andra.

Judas finns inte med på Chagalls målning, men mysteriet kring honom kvarstår: Hur kunde den kärleksfulle och förlåtande Jesus på ett så utstuderat instrumentellt sätt sända en annan människa in i evig fördömelse? Jonas Gardell vittnar i sin fina bok ”Om Jesus” om hur han som liten fylldes av sorg och skräck över att någon kunde bli så fullkomligt övergiven och utkastad i mörkret som Judas.

Men Gardell tänker sig också att den gåtfulla episoden med Judas rymmer en radikal beståndsdel i den kristna tanken. Poängen, menar han, är att Jesus uttalar sin förkastelsedom över Judas innan han bryter brödet med sina vänner. Det vill säga: Jesus känner till Judas brott men låter honom ändå delta i nattvarden. Jesus utlovar alltså inte en värld utan ondska eller svek, men han visar att löftet om gemenskap gäller även den som ställt sig utanför. Lika lite som Judas kan man göra det gjorda ogjort: ärren finns kvar, men ingen är ensam i kampen mot sitt förflutna, ingen är utesluten.

Det är ett enastående vackert svar på ett av de stora mysterierna i berättelsen om påsken. Och jag tror att det var till det budskapet som evangelisten Bach satte sina överjordiska toner.