I veckan har jag haft anledning att återknyta bekantskapen med två självbiografier som av en tillfällighet stod i närheten av varandra hemma i bokhyllan.
Först Thomas Bodströms debutverk ”700 dagar i Rosenbad”, utgiven redan 2003, bara kort efter att han som relativt okänd advokat lärt känna Pär Nuder på en pub och på den vägen blivit justitieminister.
Det är lite intressant att jämföra den skildring av samma förlopp som den nästan tio år äldre Bodström lämnar i sin nya bok ”Inifrån: makten, myglet, politiken”, vilken under stort medielarm utkom i måndags. ”Puben” är här uppgraderad till ”svartklubb” och redogörelsen kompletterad med en schangtil precisering av omständigheterna: ”Som så ofta går det lite fortare att lära känna varandra när det finns alkohol med i bilden och Pär och jag hade en rolig kväll tillsammans.”
Säga vad man vill om Thomas Bodström, men det är inte alla politiker under 50 som funnit skäl att skriva sina memoarer inte bara en, utan två gånger.
Någon dag därefter fick jag anledning att ta fram även Ingmar Bergmans minnen, ”Laterna Magica” från 1987. Jag hade glömt hur bra Bergman skriver, hur omedelbart han laddar sitt drama: ”Då jag föddes i juli 1918 hade mor spanska sjukan, jag var i dåligt skick och nöddöptes på sjukhuset”, lyder bokens första mening, direkt följd av omdömet från en gammal husdoktor: ”Den där håller ju på att dö av undernäring.”
Sedan vidtar en vådlig tågresa till Dalarna, där den nyfödde matas med ”sockerkaka uppblött i vatten” – ”När vi kom fram var jag nästan död”. Vid framkomsten uppbådas en snäll, ljushårig flicka som amma, varefter gossen drabbas av en rad ”odefinierbara sjukdomar”. I ett för ett spädbarn anmärkningsvärt tidigt minne återkallar han ”stanken av kroppens utsöndringar”. Därefter är bokens första sida slut.
I torsdags publicerade DN Kultur en artikel av den tidigare DN-reportern Eva Hernbäck, som driver tesen att Ingmar Bergman inte var biologisk son till sin mor Karin Bergman. Som stöd presenterades en undersökning från Rättsmedicinalverket, i vilken Ingmar Bergmans systerdotter Veronica Ralston låtit jämföra sin dna med dna från två olika brev skickade av Ingmar Bergman med 20 års mellanrum. Resultaten visar att Ralston och den som slickat på brevens frimärken inte är släkt på mödernet (och ger alltså stöd till teorin att Karin Bergman inte var Ingmar Bergmans biologiska mor).
Hernbäcks artikel blev genast en världsnyhet. Också samtliga större svenska medier rapporterade, kommenterade och gjorde egna uppföljningar. SvD:s filmredaktör Jeanette Gentele kallade nyheten ”sensationell”.
De svenska Bergmanexperter som uttalat sig om den spektakulära historien tycks anse att synen på Bergmans konstnärskap inte påverkas, men att det var synd att regissören inte fick vetskap om dessa teorier under sin livstid. Vilket film det blivit! ”Det är en fin historia, mycket fin. ’Gossip as scholarship’”, sade Bergmanforskaren Maaret Koskinen i fredagens DN.
Upp till det nyhetsvärdet når inte ens Thomas Bodström. Men den pub/svartklubb där hans första möte med Pär Nuder ägde rum ligger åtminstone på Fårö.