Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Bryssel är sinnebilden för idén om vänskap mellan forna dödsfiender

Personal på Bryssels flygplats väntar på att evakueras från byggnaden efter bombdådet.
Personal på Bryssels flygplats väntar på att evakueras från byggnaden efter bombdådet.

Krönika. På de första rörliga bilderna inifrån Zaventemflygplatsen i Bryssel skymtade ett tvärsnitt förbi av världen i dag: en indisk barnfamilj med Disneyryggsäckar, män i kostym, ett gäng ungdomar i sneakers och en äldre ortodox jude med en modern kabinväska på hjul.

De kunde ha varit vem som helst, var som helst, när som helst. Människor som rör sig över världen, nu med skräck i blicken på flykt från en smäll som de ännu inte visste var den kom från men vars ursprung och efterverkningar de nog kunde gissa sig till, eftersom händelser av detta slag vid det här laget börjar bli kusligt bekanta.

Bryssel väcker inte samma omedelbara reaktion i världens kollektiva känslocentrum som Paris, men stadens symboliska betydelse är därför inte mindre. Flygplatsen där den första självmordsattacken ägde rum kallar sig ”Europas hjärta” – även om det kanske vore mer korrekt att kalla den för knutpunkten i det moderna Europas nervsystem.

Bryssel är också sinnebilden för idén att det går att bygga vänskap mellan forna dödsfiender. Tunnelbanestationen Maalbeek, målet för den andra attacken, ligger bara några hundra meter från EU-kvarteren och dess station som är uppkallad efter den franske politikern Robert Schuman, en av de ideologiska fäderna bakom den europeiska unionen.

Det var denna stad som på tisdagen paralyserades – där allt normalt liv upphörde, trafiken stoppades, museer stängdes, arbetsplatser tömdes och människor tvingades stanna inomhus.

Ändå var attacken mot Bryssel inte oväntad. Det var här som en jihadist med erfarenhet från kriget i Syrien i maj 2014 sköt ihjäl fyra personer i ett attentat mot Judiska museet, och ända sedan terrorattentaten i Paris i november förra året har de mörka molnen ytterligare skockats över staden. Många av männen som organiserade och genomförde attackerna i Paris kom från eller hade bott i Bryssel, där stadsdelen Molenbeek har blivit ett drivhus för jihadister – de unga män som mitt i det moderna Europas centrum försvär sig åt döden och upplöser de förnuftets normer som våra samhällen är uppbyggda kring.

Efter ännu en tröstlös attack som denna är det lätt att känna att världen än en gång kantrar. Terrorn är på väg att inympas i vårt blodsystem, blir en del av den moderna världens livsmönster, från Mali till Turkiet och Västeuropas storstäder. Än en gång kommer de instinkter att väckas som ropar på vedergällning och blodig hämnd.

Det är en krigshandling, säger någon. Ja, kanske är det ett krig. Men det är inte vi, människorna på världens flygplatser och tunnelbanor, som vill ha krig. Det är kriget som vill ha oss.

Det är också ett krig som inte kan vinnas på vanligt sätt. Motståndaren är inte en nation eller en religion utan en metod, en fanatisk dödskult som föraktar allt det som alla människor över hela jorden sätter värde på: friheten, rörligheten, självständigheten – i sista hand själva livet. Det enda sättet att på djupet bekämpa detta är att skapa samhällen där alla invånare finner skäl att leva, inte skäl att dö.

Men dit är det långt i dag, när orden är på väg att ta slut och utrymmet för livet som vi hittills känt det har krympt ytterligare. Och medan solidaritetssignalerna med offren i Bryssel sänds över världen fördjupas insikten om att det som hände där kan drabba oss alla. Dig eller mig eller vem som helst, var som helst, när som helst.