I slutet av förra året besökte jag den danska tidningen Politikens redaktion på Rådhusplatsen mitt i Köpenhamn. Det var på många sätt en exotisk upplevelse, inte bara för att jag hamnade mitt i ett planeringsmöte med debattredaktionen, där man tillsammans spisade morgenmad med cisternliknande kaffetermosar, marmeladfläckar på bordet och en ljudvolym som fick brödsmulorna att yra i rummet.

Men kanske mest uppseendeväckande var ändå den uniformerade vakten i entrén, posterad utanför en bastant säkerhetsdörr. En trappa upp från Politikens redaktion befinner sig nämligen konkurrenten Jyllands-Posten och dess tidigare kulturredaktör Flemming Rose, ständigt föremål för dödshot. Efter publiceringen av Muhammedkarikatyrerna 2005 har JP-Politikens hus lagt ner 40 miljoner danska kronor på att skydda sig mot terroristangrepp.

Att två så olika tidningar som Jyllands-Posten och Politiken tvingats kampera i samma byggnad måste vara en av presshistoriens saltaste ironier, till och med större än det faktum att Aftonbladet och Svenska Dagbladet i veckan flyttade samman i Stockholm.

Ironin blir inte mindre av att Politiken genom denna fusion också kom att omfattas av de terrorhot som fyra svenskar och en dansk greps för att ha riktat mot tidningshuset i Köpenhamn strax före jul. Ingenstans drevs kritiken mot nationalistiskt sinnade Jyllands-Postens Muhammedteckningar och den danska regeringens politiska linje hårdare än i just Politiken.

En av de tongivande kritikerna var Bjørn Bredal, som i veckan varit inbegripen i en debatt om islamofobi också här på DN:s kultursidor. I sitt praktverk om tidningens historia, ”Politiken mod Politiken”, berättar han om en symbolladdad tilldragelse på konstmuseet Louisiana 1992, som på många sätt pekar fram mot dagens situation. Politikens berömde chefredaktör Herbert Pundik hade bjudit in den mordhotade Salman Rushdie för att diskutera den religiösa maktexpansion som inleddes med fatwan efter ”Satansverserna”. Tajmningen kunde ha varit bättre: många i publiken såg sig samtidigt tvungna att smussla fram sina medhavda radioapparater, eftersom Danmark samma kväll spelade semifinal mot Holland i fotbolls-EM.

Sin verkliga twist får historien dock av att Danmark deltog i EM 1992 av ett enda skäl, nämligen att Jugoslavien tvingades lämna återbud på grund av inbördeskrig. Balkankriget skulle som bekant visa det europeiska muslimhatets mest fasansfulla uttryck, men det blev också – som Bredal poängterar – en vändpunkt i dansk utrikespolitik, som från och med då utvecklades i en mer aktivistisk riktning, där styrkorna i Irak och Afghanistan är de senaste exemplen.

Och på den vägen var det att de fryntliga kulturradikalerna vid Politikens frukostbord hamnade mitt i frontlinjen för den islamistiska terrorismen.

I extremistens ögon sitter de ändå på samma våningsplan som Flemming Rose en trappa upp. Tidningar behöver inte trycka karikatyrer på vare sig profeter eller politiker, poängen är att de kan göra det om de vill.

För en fanatiker ligger provokationen i just detta. En tidning blir ett hot för att det är en tidning.