Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

De aggressiva klimatförnekarna bygger på samma idéer som fascismen

Vad var det som hände? Många har frågat sig detta efter scenen i rosenträdgården bakom Vita huset, där Donald Trump tog farväl av både klimatavtalet från Paris och de sista resterna av förnuft i sitt presidentskap.

Han tog farväl, inte bara av respekten för vetenskapen som vi känner den, utan också av själva tanken på globalt samarbete, som i presidentens mun förvandlades till en illasinnad sammansvärjning mot USA. En majoritet av alla amerikaner ville att USA skulle stanna inom klimatavtalet, liksom ledarna för några av landets största och mest inflytelserika företag och Trumps egen utrikesminister. Vad var det egentligen som låg bakom detta långfinger mot förnuftet? Trots? Illvilja? Ren och skär dumhet?

Säkert en del av varje. Men också pengar, stora pengar. Författaren Jane Mayer, som i boken ”Dark money” har berättat om hur några av USA:s rikaste människor i det fördolda har finansierat framväxten av den högerextrema så kallade alt-right-rörelsen, menar att avhoppet från Parisavtalet är det mest häpnadsväckande exemplet på köpt inflytande i modern amerikansk politisk historia – och att detta inflytande nu avslöjas. Ett exempel är bröderna Charles och David Koch, ägare till det gigantiska raffinaderikonglomeratet Koch Industries, vilkas sponsringskampanjer för att styra det republikanska partiet i klimatfrågan nu ligger i öppen dager. Äntligen, menar Mayer, har de fula fiskarna tvingats upp till ytan.

Finns det då något hopp i klimatfrågan? Den saken har varit föremål för en livaktig diskussion på DN:s kultursidor de senaste veckorna, med insiktsfulla och engagerade inlägg från både naturvetare, samhällsvetare och humanister. Jag har skrivit regelbundet om klimatfrågan sedan 2012 men kan inte minnas en liknande debatt på en bred arena. I stället har många intellektuella – som vetenskapsjournalisten Jens Ergon underströk i sitt inlägg i veckan – behandlat klimatfrågan med samma förträngningsmekanismer som döden.

Min avsikt i den krönika som inledde debatten (DN 6/5) var ingalunda att uttrycka någon ”optimism”. Snarare ville jag återföra frågan till ett slags nollpunkt. Språkbruket om klimatet präglas i dag av en förenklad symbolik som hotar att låsa den i ett defaitistiskt dödläge: antingen kommer vi att ”klara det” eller så kommer vi ”inte att klara det”, antingen hinner vi stoppa uppvärmningen ”i tid” eller så är det ”för sent”.

Vad händer då när det är ”för sent"? På många sätt är det ju redan så. Miljontals människor får redan i dag sina liv försvårade av klimatförändringarna och ännu fler kommer att få det i framtiden – även om vi i dag genom ett trollslag skulle lyckas eliminera alla utsläpp av växthusgaser. Min poäng var att jordens uppvärmning måste hållas så låg som möjligt med både ny teknik, konsekvent politik och förändringar i vår livsstil – och att varje steg i rätt riktning kommer att innebära konkret skillnad för människor. En liten åtgärd är bättre än ingen åtgärd. Klimatarbete i dag handlar om att begränsa utsläppen, men också om att motverka uppgivenhet och bortträngning. Frågan handlar om att så få människor som möjligt, i dag och i framtiden, ska få sina livsvillkor förstörda.

Det är därför klimatförnekelse i grunden är ett förakt för människolivet. Och om man tittar närmre på den högerextrema alt-right-rörelsen, som Donald Trump hämtar både rådgivare och näring ur, hittar man påtagliga likheter med en annan livsfarlig ideologi, den italienska fascismen. Det kan förefalla halsbrytande att jämföra Donald Trump och hans anhang med de fartblinda futuristerna i början av 1900-talet, men faktum är att här finns ett liknande förakt för naturen och dess organiska material, samma syn på människans rätt att utnyttja jorden och idén om ett krig mellan en stark, mekaniserad mänsklighet och en svag, degenererad natur.

Författaren Jay Griffiths har i en essä visat hur futurismens förakt för naturen går igen när amerikanska högerextremister utser miljörörelsens företrädare till sina främsta hatobjekt. James Delingpole, tongivande skribent och klimatförnekare på hatsajten Breitbart, kallar dem för ”scum-sucking slime creatures” som borde ”krossas under skosulan”. Liknande tongångar finns överallt i den amerikanske presidentens närhet. Miljörörelsen beskrivs som konspiratörer – fiender till det riktiga ”folket”.

Precis som fascismen bygger alt right-högern dessutom på föraktet för den jordbundna sanningen. Forskning förkastas till förmån för högtflygande idéer, svulstiga lögner och aggressiv propaganda. Postsanningen är, som tidigare påpekats, en föregångare till fascismen.

Och bakom denna djupt människofientliga ideologi finns alltså pengar, enorma mängder pengar. Insikten om detta kommer inte att hindra jordens temperatur från att stiga. Men den kan hjälpa oss att se klart på våra möjligheter att påverka. Klimatfrågan handlar inte endast om smältande isar eller hemlösa isbjörnar. Den är – också – en strid om vilken typ av idéer som ska styra vår tid.

Läs mer: Björn Wiman: Finns det is på nordpolen? Ja, och pessimisten är populistens bästa vän

Läs mer: Ulf Danielsson: Klimatkrisen kommer att kräva blod, svett och tårar

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.