Att avlocka Tomas Tranströmers poesi ett plakatmässigt politiskt budskap är – dessbättre – omöjligt. Tvingades man ändå försöka skulle man antagligen hamna i närheten av den innebörd som förkunnas i hans namne biskop Thomas ”Frihetsvisa”, en i allra högsta grad politisk dikt från 1400-talet: ”Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring”.

I Tranströmers fall handlar det om friheten från vardagen men framför allt friheten i vardagen: det gudomliga på garageuppfarten, hänryckningen i hörnsoffan.
Det är en livshållning som inte alltid har befunnit sig i samklang det svenska idéklimatet. 1966 utsattes Tranströmer för räfst och rättarting från en av dåtidens ideologiska kommissarier i Aftonbladet, då hans poesi inte i tillräcklig utsträckning uppgavs ge impulser ”att ingripa i skeendena och förändra världen”.

Frågan är dock om Tranströmer inte bara valde att ingripa i ”fel” skeenden. Några år senare, berättar Staffan Bergsten i sin biografi från i våras, gjorde Tranströmer en resa i dåvarande Sovjetunionen, vilken gjorde ett starkt intryck – inte minst genom den tysta och osynliga övervakningen som följde honom dygnet runt. Resan bakom järnridån avsatte spår i bland annat dikten ”Till vänner bakom en gräns” i samlingen ”Stigar” från 1973.

I fredags, samma dag som Tomas Tranströmer för första gången vaknade upp som Nobelpristagare i litteratur, var det också exakt fem år sedan den ryska journalisten Anna Politkovskaja sköts ihjäl i hissen utanför sin lägenhet i Moskva. Hon hade då sedan flera år levt under dödshot. I ett inslag berättade Sveriges Radios Moskva-korrespondent om hur hon en gång frågat Politkovskaja hur hon vågade fortsätta med det livsfarliga arbetet i Tjetjenien. Svaret var förkrossande i sin naiva självklarhet:

”Om inte jag gör det, vem ska göra det då?”

Man kan misstänka att det är samma svar som de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson skulle lämna på den fråga som legat underförstådd sedan de greps i Etiopien för tre månader sedan, grundlöst anklagade för terrorism.
Varför reste ni dit, om ni visste att det var farligt? Det var i alla fall den insinuanta kontentan i utrikesminister Carl Bildts första reaktion på ärendet och den attityden har kommit att prägla inställningen därefter.

Men om ingen annan berättar? Om ingen berättar om Ogaden och om Lundin Petroleums affärer? Om ingen berättar om en region där de internationella oljebolagen har makten, om ingen berättar att Sveriges utrikesminister satt i företagets styrelse när det projekterade sina lukrativa affärer, om ingen berättar om hur männi­skor fängslas, torteras, våldtas och dödas för att den etiopiska militären fått för sig att de kan skada oljebolagens verksamhet.

Om det inte finns journalister som berättar om detta, vem ska göra det då?

Därför är två journalister i detta fall inte vilka människor som helst. Martin Schibbye och Johan Persson greps inte när de var ute på en äventyrsresa eller en egotripp, de greps inte för att de smugglade hasch eller slog någon på käften på semesterfyllan.
De greps för att de är journalister som gjorde sitt jobb. De ska inte skylla sig själva.
Tomas Tranströmers dikter kommer inte att hjälpa Martin Schibbye och Johan Persson från det etiopiska fängelset. De låter sig heller inte lånas till några manifestationer. Det enda de gör är att tala om frihetens villkor. Ur ”Till vänner bakom en gräns”:

”I skenet flyger mina ord upp som apor på ett galler ruskar till, blir still, och visar tänderna!

Läs mellan raderna. Vi ska träffas om 200 år då mikrofonerna i hotellets väggar är glömda och äntligen får sova, bli ortoceratiter.”