I dag – på författarens födelsedag – inleds firandet av att det är 100 år sedan August Strindberg dog. Men hur personlig var egentligen hans handstil?
Det finns inga gudar!” utropar en förtvivlad Elektra mot slutet av Richard Strauss opera. Den svenska sopranen Iréne Theorin, fram till nyligen nästan helt okänd i sitt hemland, sjöng rollen inför en extatisk publik på Kungliga Operan i onsdags.
48-åriga Theorin berättade om sitt sena genombrott och sin fascinerande livsresa från småländska Broaryd till Bayreuth i DN 5/1, och på sitt sätt kan man se sångerskans väg mot denna enastående succé som en motsvarighet till den långa resa som hennes rollkaraktär har gjort i Strauss opera – från det antika dramat till den tidiga modernismens gryende dissonanser i en värld utan gudar och stöttande auktoriteter. Theorins Elektra får bokstavligen stödja sig fram längs scenografins röda väggar, i stark pendling mellan suveränitet och svaghet, mellan sarkasm och smärta. Helt magnifikt.
Det är dock inte alla som i likhet med Iréne Theorins Elektra har hjälp av en 111 man stark orkester och operahistoriens kanske mest expressiva musik för att kungöra sin existens. Dåtidens författare, till exempel, fick nöja sig med sin handstil. Och givetvis säger det något om August Strindbergs motsägelsefulla natur att vi i dag – på hans födelsedag – inleder ett storslaget 100-årsfirande av hans död.
Med anledning av detta visades ett av författarens märkligaste verk, manuskriptet till ”Ockulta dagboken”, upp för världen när Nordiska museet invigde sin nya Strindbergsutställning i veckan. Under överinseende av en ömsint papperskonservator kunde vi nu luta oss över de väl bevarade resterna av en författarexistens: en ansenlig hög med fullklottrade Lessebo-papper, prydda med små tecknade gubbar, en solnedgång ritad med gul krita och spröda tidningsurklipp. ”Ockulta dagboken” ställer både dagens sociala medier och uthängningsböcker i skuggan – de riktigt intima detaljerna om hustrun Harriet Bosse skrev Strindberg för säkerhets skull på grekiska.
”Ockulta dagboken” avslutades 1908, året innan Strauss skrev ”Elektra”. Det finns inga gudar här heller, även om Strindberg gör sitt bästa för att återuppfinna dem i form av ”makterna”. Jaget är ensamt i världen. I sin kommande essäbok ”Jag – en fiktion” skriver litteraturvetaren och DN-kritikern Ingrid Elam om jaget i litteraturhistorien från Catullus till Knausgård.
Som exempel ur Strindbergs författarskap väljer Elam ”En dåres försvarstal” och dess helt moderna, problematiska jag – ”kanske det första i en svensk roman”. I likhet med Elektra befinner sig ju Strindbergs ”dåre” övergiven på sin färd mellan känsloregistrets ytterpoler, kämpande för att hålla ihop sig själv i en våldsam storm av känslor: ”Ensam, än en gång övergiven, utan familj, utan vänner. Ingeting att dyrka! Gud gick inte att uppfinna på nytt ...”
Det ensamma jaget utövar, som titeln på Elams bok antyder, en stark fiktiv dragningskraft i litteraturhistorien. Själv har jag till exempel alltid tolkat Strindbergs lätt igenkännbara handstil som ett subjektivt uttryck för hans personlighet, en hårt inkapslad aggression. Helt fel, förklarar Strindbergsforskaren Göran Söderström. Alla som var anställda på Kungliga biblioteket fick lära sig att skriva med denna piktur.
Kanske säger min grafologiska missuppfattning ändå något om en av litteraturens stora paradoxer: förhållandet mellan den fysiska författarens monumentala självupptagenhet och textens förmåga att skapa inlevelse och empati hos läsaren. Förmodligen står det senare fenomenet i direkt relation till det första – de mest odrägliga personerna är också de bästa författarna.