I kväll är det återigen dags för ett av de säkraste försommartecknen sedan häggen slog ut sina blommor: finalen i ishockey-VM. Jag har noterat att Sverige möter ärkefienden Finland men tycker ändå att årets mest malplacerade idrottsevenemang är lika upphetsande som ett glas ljummet vatten. Den roligaste hockeyspelaren i tv de senaste veckorna har i vilket fall varit den fryntlige målvaktslegendaren Pekka Lindmark, olyckligtvis utslagen ur ”Mästarnas mästare” redan förra söndagen. Mina sympatier låg starkt hos Pekka; kanske beroende på att min egen bana som burväktare i FoC Farsta tog slut samtidigt som Lindmarks landslagskarriär inleddes i början av 80-talet.
I kulturella sammanhang har ishockeyn alltid fört en tynande tillvaro, till skillnad från intellektuella högstatusidrotter som fotboll och boxning. Kanske kan man nu se tecken till en förändring. Samma dag som hockey-VM började anmälde Aftonbladets konstkritiker Ulrika Stahre – under den roliga rubriken ”Sagan om rinken” – en ny doktorsavhandling om svensk ishockey och dess relation till den nationella identiteten, inte minst under det kalla kriget. Under lång tid var ju den internationella hockeyn en perfekt symbol för slaget mellan väst och öst: hårda duster mellan supermakterna och det svenska landslaget Tre Kronor som gula kycklingar i mitten, alliansfrihetens ansikte i världen.
Mot den bakgrunden är det förvånande att inte fler författare befattat sig med ishockeyn; Tumbasonen Ernst Brunners roman ”Känneru brorsan” från 1980 och Tom Malmquists temperamentsfulla debutdiktsamling ”Sudden death” häromåret är två av undantagen. Hos Malmquist har världspolitikens ideologiska stridsfält flyttat in i de svenska omklädningsrummen, där pojklagsspelare och deras föräldrar reproducerar aggressiva stereotyper om manlighet.
Men den verklige pionjären bland ishockeyns epiker är – möjligen något otippat – Sven Delblanc. ”Långt före Roland Stoltz var jag världens långsammaste back”, skriver han om sin karriär som ungdomsspelare i Södertälje SK i artikelsamlingen ”Mest personligt” som kom förra året.
1970 sattes Delblanc av Expressens kultursida att bevaka hockey-VM, efter att Sverige tagit över värdskapet från Kanada. Dessa artiklar – som också finns med i boken – är bland det roligaste jag läst om idrott. Delblanc jämför ”Stisse” Johanssons 4–3-mål mot tjeckerna med en strof av Sofokles och reflekterar över hur en ”maoistisk” ishockey skulle kunna låsa upp det kalla krigets låsta ideologiska positioner. Han reflekterar över hur ”Honkens” benparader går igen i en dikt av Bertil Malmberg och försöker i segerruset efter Sveriges segermatch med 4–2 mot Sovjet få publiken att stämma upp ”Sverige, Sverige, fosterland”. Det vill sig inte riktigt. ”Heidenstams text kan man ju fan inte komma ihåg”, skriver Delblanc.
Illa beställt med folkbildningen redan då, med andra ord. I veckan arrangerade DN en välbesökt hearing om krisen för den svenska skolan på Kulturhuset i Stockholm. ”Rena hockeymatchen”, sa en av mina kolleger på tidningen om stämningen: en omtumlande virvel av kastade handskar, applådåskor, burop, verbala tacklingar och en och annan interference.
Och i kväll alltså drömfinal mot Finland. Risk för ännu ett nederlag mot landet med världens bästa skola. Debatten går vidare.