Uttalandet måste ses som smått revolutionerande i en tid då varje svensk småsparare tvingas ställa diagnos på bull-bear-perioder, kandelaberdiagram och andra tekniska finesser i Dow Jones indexkurvor. Dagen efter hade också den dittills okände finansanalytikern Leif G W Persson mobiliserats i radiostudion, där han med sin sedvanligt skenbara nonchalans gjorde processen kort med börsens aktörer.

Man kunde kanske annars ha väntat sig att Persson, i egenskap av kriminolog, skulle ha kallats in för att kommentera ett annat av veckans mest uppmärksammade rövarband, nämligen det som löpt amok i London och andra av Englands storstäder.

Författaren Tom Rachman – som i våras slog igenom i Sverige med romanen ”De imperfekta” – noterade i en artikel i nätmagasinet Slate att försäljningen av basebollträn i aluminium stigit i samband med kravallerna på grund av den dokumenterade effektiviteten mot plundrare.

I samma tidning jämförde den amerikanska författaren Anne Applebaum vandalerna med bläckplumparna i ett Rorshachtest: alla kan i dem se den politiska fråga som man själv tycker är viktigast. Kravallerna som ett resultat av Tories nedskärningar? Eller av Labours alltför släpphänta politik?

Applebaums egen ståndpunkt är klar: veckans upplopp saknar politisk drivkraft. Om demonstranterna på Tahrirtorget ville ha demokrati vill dessa ligister ha en 46-tums plasma-tv med hd-upplösning, ironiserar hon och pekar på hur gatuplundring är en gammal engelsk tradition med anor från Wat Tylers bondeuppror på 1300-talet till dagens fotbollshuliganer. ”Förutom att stjäla var en del av ligisterna – kanske de flesta – också ute efter att ha kul.”

Tom Rachmans analys ligger lägre på den sarkastiska skalan. Hans tanke är att det är de brittiska författarna som har lyckats med vad politikerna misslyckats med, nämligen att förutse hur den alltmer marginaliserade engelska underklassen – det är fascinerande hur obekymrat utländska skribenter handskas med detta begrepp – hotar den prydliga medelklassens medborgare. I Ian McEwans roman ”Saturday” från 2005 hittar Rachman ett intressant exempel på denna konstnärliga seismografi.

Kanske är det också i detta skönlitterära ljus man får se nyheten om att åtminstone den amerikanska nöjesindustrin har tillräckligt med pengar kvar för att köpa in filmrättigheterna till just Leif G W Perssons kriminalromaner, vilket får ses som ett gott omen för såväl Persson personligen som för den svenska handelsbalansen.

Den bok som dock bättre än någon belyser den gångna veckans monetära kris är i mina ögon Magnus Florins helt oemotståndliga lilla roman ”Cirkulation” från 2001, med dess ömsinta fantasier om livet kring penningens väsen på en bank. Pengar, tycks Florin mena, är en fråga om tro; tappar folk tilltron kan det förtroende­ingivande klirret av mynt förvandlas till aska.

”Direktören:

– Jag tycker om växlar. Alla får mer pengar.

Jag:

– Men alla får väl inte lika mycket?

Han:

– Alla får mera. Det är magi.”