I Staffan Bergstens nya biografi över Tomas Tranströmer, 80 år i fredags, finns ett familjefoto från en radhustrappa i Västerås i början av 70-talet. Det är en vanlig bild av en vanlig familj: en tjänsteman, hans fru, deras två döttrar och en newfoundlandhund.

När DN:s Åsa Beckman mötte Tranströmer i förra veckans Boklördag framkom ett av de vackraste och tydligaste uttrycken för livets mening som jag har hört. Den strokedrabbade författaren tittade kärleksfullt på den 40 år gamla bilden av sin familj och sade två ord: ”Mycket bra.”

Tydligare än så kan kanske lyckan inte kondenseras: ett hus, en älskad livskamrat, två skrattande små barn. ”Mycket bra.”

Också några av dem som recenserat Bergstens biografi tycks ha fastnat för Tranströmers position som den förnöjda normalitetens profet i ett kulturliv som annars ofta är fixerat av det utlevande, subversiva och normbrytande. Sydsvenskans Per Svensson livas upp av att ”diktaren själv förblir den trevlige men anonyme grannen på andra sidan häcken”, medan Nathan Shachar i DN prisade Tranströmer som en av dem ”som levt till det yttre stillsamma liv, som gått punktligt till sitt värv som skrivare i kammarrätten och skött sina kriser och kärlekshistorier med småborgerlig diskretion”.

Nyckelordet här är småborgerlig. Det finns i svenskt kulturliv en närmast manisk besatthet vid att kritisera just den förment ”småborgerliga” medelklassen. I veckan gav författaren Erik Helmerson fenomenet ytterligare belysning i sin nya roman ”Den onödige mannen”, en moralitet om en man som förlorat sin livskänsla.

Ann Heberlein beskrev Helmersons bok som ”ännu ett skri från en sårad och förvirrad manlighet” men den är också, tror jag, ett försök att svara på just det faktum att medelklassens liv ofta utmålas som ett föraktansvärt undantagstillstånd i svensk kulturdebatt. Få invektiv fäster lika effektivt som ”medelklass” och ska man döma av många av dagens svenska romaner är förutsättningarna för verklig mental misär av någon anledning som störst inom kärnfamiljen, i synnerhet hos dess detroniserade patriarker.

Helt nytt är dock inte detta fenomen. Med lite fantasi kan man hitta förebilden till Helmersons huvudperson redan i Richard Wagners ”Nibelungens ring”, som i morgon har premiär på Värmlandsoperan i Karlstad. Särskilt tydligt blir det i opera­cykelns förspel, ”Rhenguldet”, där överguden Wotan bokstavligen ska befästa den gudomliga familjelyckan i den nybyggda borgen Valhall, byggd av två inhyrda jättar.

Vad är Wotan här annat än en vanlig villaägare med nederlagets runor inristade på skaftet till trädgårdskrattan? Dessutom hårt ansatt av tre frivola modebloggerskor som flörtar bort familjearvet och en statusfixerad hustru som tjatar om mer kvalitetstid. Och de polska hantverkarna som byggt den nya kåken jobbar inte mot rot-avdrag, utan kräver svarta pengar i handen.

Ändå är det lätt att se ”Rhenguldet” som medelklassmannens slutliga revansch.

Till slut sätter även Wotan ligisterna på plats och kan föra sin fru och familj in i det nyckelfärdiga typhuset. ”Folge mir Frau, in Valhall wohne mit mir!” Låt oss leva tillsammans i våra drömmars hem!

En småborgerlig idyll – så länge den nu varar.

Mycket bra.