Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Den nya flykten från liberalismen tvingar in oss i ett skruvstäd

Den lilla musikfestivalen i österrikiska Schwartzenberg varje sommar brukar vara en fredlig affär. Här samlas hängivna musikälskare – en del av dem i dirndl och lederhosen – för att njuta av lieder och kammarmusik av Franz Schubert, framförd av ledande musiker från hela världen.

I år inträffade dock något oväntat. Mitt i ett framförande av den brittiske tenoren Ian Bostridge reste sig en man i publiken och vrålade: ”Bitte lerne Deutsch!” – Se till att lära dig tyska!

Ett utbrott av rå nationalism mitt i musiken? Inte otänkbart. Att kulturen är ett slagfält för vår tids stora stridsfrågor kommer att stå ännu klarare under de närmaste åren.

Just därför var det så befriande att lyssna till ett av de finaste radioinslag jag hört på länge. P1:s Anton Karis hade följt Ingrid, 92, som tillhört stampubliken på Stockholms konserthus ända sedan 1949, då hon fick hon sitt första abonnemang i födelsedagspresent av sina föräldrar (åtta konserter för 25 kronor). I dag är Ingrid noga med att få med förstoringsglaset när hon går hemifrån och släcker alla lampor utom den i tamburen, för det är trevligt att den lyser när hon kommer hem efter konserten.

För mig blev reportaget om Ingrid ett gripande möte med en vanlig människa, ett slags andningspaus i en besinningslöst uppskruvad tid. Ingrid berättar om samvaron med damen som har stolen bredvid på andra raden i Konserthuset och om hur symfoniorkestern och musiken fyller henne med glädje. Kanske upplever hon, som många andra, det stora i att människan är kapabel att skapa en sådan oreserverad skönhet, mitt i en värld förvriden av aggressioner och vrede. En påminnelse om att vi inom oss rymmer både det värsta och det vackraste – både Donald Trumps twitterkonto och Beethovens Pastoralsymfoni.

 

Det är konsten att se åt ett annat håll som den fria journalistiken måste bevara – inte minst i en tid som gör sitt bästa för att tvinga in oss alla i samma mentala skruvstäd.

 

I veckan har författaren och debattören Mattias Hagberg publicerat tre starka artiklar i DN Kultur där han granskar ett värderingsskifte i den svenska opinionen. Enligt Hagberg har ett antal svenska ledarsidor glidit ur sin tidigare liberala kurs och förändrat sitt sätt att argumentera kring frågor som rör invandring och globalisering. Till detta kommer en bubbla på nätet där en minoritet gör anspråk på att dirigera hela det politiska samtalet, ofta med hjälp av populismens retorik och metoder.

Är Hagbergs kritik relevant? Är hans frågeställningar giltiga? Givetvis är de det. Opinionsjournalistiken kan inte gömma sig bakom argumentet att den endast följer och kommenterar en verklighet som har förändrats. Den är också med och skapar denna verklighet. Att globaliseringen och flyktingströmmarna ställer och kommer att fortsätta ställa det svenska samhället inför stora prövningar behöver inte betyda att man raserar ett av den liberala människosynens fundament: den obrutna tron på ett samhälle där individer kan mötas och förändras, utan att sammanfösas under kollektiviserande beteckningar. Inte heller kan det förändrade världsläget betyda att det blir fritt fram för en ohämmad skrämselretorik och alarmism där migration och invandring suggereras fram som ett ensidigt hot mot Sverige – rentav ”nationens undergång”.

I veckan kom två nyheter som nyanserar den svarta bild som denna minoritet målar upp som hela sanningen om Sverige. Dels en bedömning från Arbetsförmedlingen som visar att behovet av invandring på längre sikt kommer att öka, dels en undersökning från Novus som visar att invandringen inte längre är den fråga som flest svenskar prioriterar som politikens viktigaste (både sjukvården och skolan kommer högre). Ingen av dessa nyheter har det gjorts något större nummer av – de som pekar på dessa och liknande nyanseringar får i stället räkna med att hånas som ”gråterskor” eller ”idealister”.

I sin sista artikel som chefredaktör för Expressen sommaren 1991 skrev Bo Strömstedt om journalistikens olydnad – och om behovet av slavar och smädare på den ”tidens triumfvagn” som dränker alla andra frågor i sitt dån: ”Vill man tvinga mig att se åt ett håll ser jag genast åt ett annat. Nu råder högerkommando. Jag ser åt vänster. För mig har det varit, och är, en del av liberalismens själva innebörd.”

Så skrev Bo Strömstedt. Det är konsten att se åt ett annat håll som den fria journalistiken måste bevara – inte minst i en tid som gör sitt bästa för att tvinga in oss alla i samma mentala skruvstäd.

Läs mer. Krönikor av Björn Wiman
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.