En sen natt i våras upptäckte jag dirigenten Christian Thielemanns inspelning av ”Valkyrian”. Jag hörde och såg första akten av Wagners opera första gången för exakt tjugo år sedan, i en avgångsföreställning på Kungliga Operan med elever från Operahögskolan. Sieglinde sjöngs av Katarina Dalayman, numera världsstjärna i den ännu mer krävande rollen som Brünnhilde i akterna två och tre.

Det var en musikexplosion som överträffade allt jag dittills upplevt – inklusive Bruce Springsteen på Ullevi i tonåren – en sådan euforisk konstupplevelse som alla de kommande sedan mäts med.

Givetvis har jag försökt återskapa den på cd. Närmast har jag kommit med en mogen Kirsten Flagstad som Sieglinde i antinazisten Hans Knappertsbuschs diamantslipade orkestersats på en historisk Decca-inspelning från 1957. Jag har lyssnat igenom Georg Soltis i jämförelse stendöda första akt, hittat en skymt av den lyriska laddningen hos Herbert von Karajan och slagit lock för öronen inför diverse modernare inspelningar.

Men så kom Christian Thielemann. Och så kom framför allt Eva-Maria Westbroek som Sieglinde. Jag är en amatör, men hennes sätt att liksom med en darrande prövning få rollen att växa organiskt ända in i slutets klimax fick tiden att stanna. Det ljusnade utanför, jag satt som slagen i soffan med min Iphone. Tårarna rann nerför kinderna. Kroppen skakade. Jag hade hittat dit igen.

Sådan är den stora berättelsens kraft – även när den förmedlas genom Spotify-appen i en mobiltelefon. Första akten av ”Valkyrian” är antagligen den vackraste och mest lyriska musik Wagner har skrivit; den handlar om hur den föräldralöse outcasten Siegmund återfinner sin tvillingsyster Sieglinde och befriar henne från ett ofrivilligt äktenskap hos den tyranniske vildsvinsjägaren Hunding.

Man kan – intellektuellt – tolka det på många sätt; på senare år har förstås hedersproblematiken stått i centrum. Wagner själv skrev första akten som upprorisk revolutionär, dessutom våldsamt förälskad i sin beskyddare Otto Wesendoncks hustru Mathilde. Ondskans representant Hunding är alltså – liksom som gudahustrun Hera i Iliaden – en småsint försvarare av den borgerliga livsföringen i allmänhet och äktenskapet i synnerhet. DN:s operakritiker Martin Nyström brukar säga att i första akten av ”Valkyrian” finns allt som är värt att berätta kondenserat: var vi kommer ifrån, vilka vi är och vad vi lämnar efter oss. Allt. Jag själv föreställer mig att den berör mig så starkt eftersom jag saknar syskon.

I ett mer teoretiskt perspektiv – och i ljuset av artikelserien ”Storytelling” som denna vecka har fortsatt på DN:s kultursidor – är det möjligt att studera styrkan i sin reaktion även som ett resultat av Wagners mästerskap som berättartekniker. Inte minst de musikaliska ledmotiven förstärker det dramatiska grundelementet från de grekiska tragedierna: att åhöraren vet mer om vad som ska komma än de agerande figurerna själva. Undergången finns inskriven redan i första ackordet.

Men framför allt är det förstås musiken, den förkrossande musiken, den som gör att operan som ingen annan konstart kan betvinga både intellekt och känsla samtidigt. Den bevisar för alla de content providers som i dag kapitaliserar på ordet ”berättelse” att den som vill väcka liv i alla människans kroppsdelar har allt att lära av Wagner.