Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Björn Wiman: Det är svårt att bortse från symboliken i det ofattbara som hänt

Det står en kompakt vägg av idyll kring semesteranläggningen Riva del Sole på den toscanska kusten.

Cikadorna i pinjeträden bedövar alla tankar på plikter hemifrån; lediga svenskar, tyskar och italienare strövar längs de vackert utlagda stengångarna mellan husen ned mot stranden och njuter av en oemotståndlig blandning av kontinentalt badliv och karg svensk lantställeskultur. Anläggningen byggdes på 1960-talet av folkrörelsens resebyrå Reso och ägs än i dag av de svenska fackföreningarna.

Tage Erlander invigde Riva del Sole 1960 och vid det första spadtaget talades det med stolthet om ett sätt för arbetare och tjänstemän att förlänga den korta svenska sommaren, fly från vårslasket och undkomma höstens stormar. Ledordet – som genomsyrar anläggningen än i dag – tycks ha varit rekreation i dess ursprungliga betydelse: återskapande av krafter.

På väggarna i receptionen sitter en serie litografier av Lou Laurin-Lam över den svenska socialdemokratins founding fathers: Per Albin Hansson avbildas som tiger, Gunnar Sträng som uggla och Erlander själv som syrsa.

Det är förstås omöjligt att redan nu dra några större växlar på den politiska bakgrunden till bombdådet i centrala Oslo och den ofattbara massakern mot de norska socialdemokraternas ungdomsförbund på Utøya. Men symboliken i att våldet återigen slår just mot den nordiska socialdemokratin har ändå en viss vikt. Få saker provocerar fanatiker på samma sätt som arbetarrörelsens till naivitet gränsande anspråk på att omfatta hela världen med sin syn på jämlikhet och alla människors lika värde.

Men den är också närmast unik i sin förmåga att göra politiken till en året runt-baserad livsstil, oavsett om det gäller politiska sommarläger för ungdomar eller subventionerat boende på en semesterby i Italien.

Kunde det ha hänt här? Självklart kunde det ha hänt här. Det senaste årtiondets allt mer besinningslösa politiska våld visar att allt kan hända överallt.

I tidningen La Repubblica skriver en påtagligt rörd kolumnist om hur Gud, när skapelsen var avslutad, skakade ur fickorna och lät det sista av sitt himmelska stoft landa på Norge och skapa dess hav och berg, öar och fjordar. ”Ingen plats i världen är vackrare eller mer civiliserad.”

Tidningens skribent påminner givetvis också om Sverige och mordet på Olof Palme, en sådan historisk händelse som för all framtid kommer att definiera ett lands identitet och kollektiva minne. Nu blir inte heller Norge detsamma igen.

I receptionen på Riva del Sole ser jag norska semesterfirare som samlas kring datorerna. De stirrar in i skärmarna, sjunker ihop, gömmer ansiktet i händerna och uttalar orden som ändå, alltid, är alldeles för små: ”Otroligt.” ”Fruktansvärt.”
Tallarna på Utøya är av samma stam som pinjeträden vid den italienska kusten. Idyllen lika plötsligt bruten.

Det regnar från en grå himmel samtidigt som den norska polisen bekräftar att över 80 oskyldiga unga människor mött döden denna ofattbara dag.

Det regnar aldrig annars här. Symboliken, liksom fasan, är svår att bortse från.