Kultur & Nöje

Det enda vi kan kan göra i dag är att kämpa vidare

Peter Mattei i ”Parsifal”.
Peter Mattei i ”Parsifal”. Foto: Micke Sandström

Oro, sade någon, är utrymmet mellan ”nu” och ”sedan”. En insikt som känns särskilt angelägen denna vecka, som än en gång påmint om hur plötsligt döden kan ta plats i vardagen. Terrorns lagbundna slumpmässighet är på väg att förvandla oss alla till fatalister.

I boken ”Worrying – a literary and cultural guide” gör litteraturprofessorn Francis O’Gorman en resa genom orons mentalitetshistoria. Den moderna oron, menar han, är ett mycket tidstypiskt tillstånd – ett resultat av det moderna samhället och dess krav, oavsett konkreta framtidshot från terrorism och klimatförändringar.

Kanske är påsken en lämplig tid att gå in i denna lågintensiva form av lidande. På långfredagen gjorde den svenske världssångaren Peter Mattei än en gång sin mäktiga rolltolkning som Amfortas i Richard Wagners ”Parsifal” på Kungliga Operan i Stockholm – en uppsättning vars hisnande stillsamhet får både tid och rum att upphöra.

Francis O’Gorman framhåller i sin bok annars Johann Sebastian Bach, en annan av påskens stora tonsättare, som den moderna orons antites. I Bachs musik, menar O’Gorman, finns en ordning och en säkerhet som förenar en hyperkomplex värld med en känsla av riktning – en akustisk miljö där det är omöjligt att oroa sig, som han nyligen sade i en intervju med Sveriges Radios Mona Masri.

Det tror jag han har rätt i. Den vidunderligt svävande altarian ”Erbarme dich” i ”Matteuspassionen” kan få den mest svartsynte gudsförnekare att tro att en annan värld är möjlig. Hos Bach ordnar sig saker och ting.

Det senaste numret av den utmärkta kristna kulturtidskriften NOD har passande nog ämnet fanatism. Läkaren och forskaren Pekka Mellergård skriver om IS och det till synes obegripliga i att svenska barn som gått på dagis i Vivalla och Rosengård växer upp för att enrollera sig i en dödskult vars idéer hör hemma i medeltiden. Bland annat påminner han om en fascinerande essä från förra året av den indiske författaren Pankaj Mishra, som framhåller likheterna mellan idéklimatet på 1800-talet och den känsla av meningsförlust som breder ut sig i tomrummet mellan löften och möjligheter i dagens värld.

Framför allt drar Mishra paralleller till idén om de ”överflödiga människor” som skildrades av många ryska 1800-talsförfattare och som fann sitt yttersta uttryck i Fjodor Dostojevskijs romaner; det var Dostojevskij som skarpast gestaltade hur individer som fostrats till idén om personlig frihet sedan konfronterades med en verklighet som brutalt drog tillbaka detta löfte. Deras svar på denna paralyserande ambivalens blev mord och paranoid upprorsanda.

Den vidunderligt svävande altarian ”Erbarme dich” i ”Matteuspassionen” kan få den mest svartsynte gudsförnekare att tro att en annan värld är möjlig. Hos Bach ordnar sig saker och ting.

Mishra menar att IS är vår tids hittills mest extrema uttryck för en konflikt som påminner om det ryska 1800-talet. Radikaliseringen av så många unga i Västeuropa är ett tecken på en tilltagande cynism och desillusion – en kontingent av unga källarhålsmänniskor som ser talet om humanism och mänskliga rättigheter som endast fernissa. Mishras analys stöds av de forskningsrapporter som visar att många av de radikaliserade drivs av personliga snarare än politiska motiv, att det handlar om sökande efter tillhörighet och mening i en värld som upplevs som tömd på innehåll.

På så sätt stämmer hans tankar väl med de symptom som Francis O’Gorman beskriver som konstituerande för vår tids oro: en känsla av otillräckliga möjligheter att göra sig gällande i ett konkurrensutsatt samhälle och en upplevelse av tomhet i ett avsakraliserat överflöd. Oron, menar han, uppstår där religionen dragit sig undan.

Hur ska vår sargade sekulära civilisation hantera detta? Kanske helt enkelt genom att göra som Peter Matteis sårade och förtvivlade Amfortas i Wagners ”Parsifal” på långfredagen. I programbladet talar den norrbottniske barytonen om hur budskapet i denna opera för honom är att ständigt ”kämpa vidare” trots ett hopplöst utgångsläge – exemplifierat med när Luleå Hockey ligger under med 11–2 med bara 28 sekunder kvar av matchen och fansen skriker ”Kämpa Lule, kämpa!”.

”Det”, säger Peter Mattei, ”är vackert”.

Läs mer. Björn Wiman