Den svenska politiken har förvandlats till en enda lång Hollywoodrulle – en ”high concept”-story.
I veckan kunde DN Kultur berätta att den klassiska tv-serien ”Pojken med guldbyxorna” ska bli långfilm. Och förväntningarna är höga på uppdateringen av Max Lundgrens 60-talsberättelse om en pojke som fiskar upp oändliga mängder sedlar ur byxfickan. ”Det vi gillar är att historien är ett ’high concept’, som det kallas i Hollywood”, sade producenten Fredrik Wikström till DN.
High concept? Det är alltså så det kallas i drömfabriken, det dramatiska succérecept där hela handlingen enkelt kan sammanfattas i en mening. Och med det begreppet fick vi också nyckeln till vad det senaste årets stora drama i den svenska offentligheten egentligen har handlat om. Tala om en story med ”high concept”: Man tar en spelevink från en småländsk kuststad och sätter honom som partiledare för Sveriges största politiska parti – en statsbärande institution med närmast mytiska anor – och så är filmen i princip klar: ”Mannen med mustaschen”!
Kan det bli annat än publiksuccé?
Och visst blev det ett rafflande äventyr ända fram till det oundvikliga slutet – trots att huvudrollsinnehavaren envisades med att försöka överskrida sin karaktärs på förhand givna rörelsemönster genom att skriva långa kulturartiklar och citera Tomas Tranströmer i riksdagens partiledardebatt. Till slut var det ändå dags för hemfärd, helt enligt manus – man kan ta Åsa-Nisse ur Knohult, Jeppe från gödselstacken och
Fredman ur rännstenen men aldrig tvärtom, etcetera.
Förra helgen gjorde kulturskribenten Anders Mildner i Sydsvenskan den kanske hittills mest träffsäkra analysen av mekanismerna bakom Håkan Juholts fall. Intresset för politik, menade Mildner, är större än någonsin men bara i den dramatiserade form den får på mediernas scen – kommunfullmäktigesammanträdena runt om i landet gapar tommare än någonsin: ”Varför? För att de är tråkiga! Och varför är de tråkiga? För att de inte är dramatiserade.”
Det är vad det handlar om: politiken som spel, intrig och underhållning.
En av Anders Mildners huvudpoänger är alltså att den upphetsade mediebevakningen av Håkan Juholt inte – som många anser – var något drev med politiska drivkrafter, utan hade helt dramaturgiska skäl. ”Historien i sig, om den forna makten som nu vittrar sönder under inre konflikter och hårda strider, är omöjlig att motstå. Och unik, eftersom den är omöjlig att applicera på något annat parti.”
Ett ”high concept”, helt enkelt.
Storyn om Socialdemokraterna är på det sättet intressant att jämföra med ett annat politiskt drama med starkt koncept, ”Järnladyn”, som hade premiär i fredags. Det frapperande i filmens gestaltning av Margaret Thatchers karriär är – förutom förstås Meryl Streeps djupt drabbande porträtt av en gammal kvinna – mediernas totala frånvaro. På ett indirekt sätt gör det filmen till en fascinerande berättelse om en politisk tid då ideologi ännu inte hade ersatts av medielogik (och givetvis långt innan även väljarna skaffat sina egna digitala vridscener på nätet, där man är såväl scenograf, sminkör och regissör i iscensättningen av sitt eget personliga varumärke).
Kanske är det just som en monumental trötthet på detta semifiktiva tillstånd man ska tolka det lugn som plötsligt har lagt sig i den politiska salongen efter att Juholt lämnade scenen. Vad ska man annars kalla detta tvära genreskifte från folklustspel till pantomim? Postdramatisk stress?
I vilket fall kan hans stand-in Stefan Löfven nu i lugn och ro hitta sin plats i scenografin. Om man får tro en rolig notering från Svenska Dagbladets ledarsida i veckan har han redan läst och förstått den politiska scenanvisningen: ”Strax till mitten om Reinfeldt.”