Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Björn Wiman: Ett hakkors är inte ”klotter”, en nazist med kniv vill inte ”bråka”

Den 12 september 1931, första kvällen på det judiska nyåret, samlades hundratals unga nationalsocialister på Kurfürstendamm i Berlin. Under rop som ”Heil Hitler” och ”Ut med judarna!” anföll och misshandlade nazisterna förbipasserande invånare med ”judiskt” utseende, samtidigt som ledaren för Berlin-Brandenburgs SA-avdelning Wolf-Heinrich Graf von Helldorf och hans adjutant åkte upp och ner längs gatan i en öppen bil och delade ut sina order.

”Kravallerna på Kudamm” – ibland beskrivna som nazismens första riktiga pogrom – var ingen isolerad tillfällighet. ”Gatustrider” mellan nazister och kommunister var vardagsmat i den tyska huvudstaden under Weimarrepublikens sista år, men nu skruvade nazisterna upp det organiserade våldet ytterligare i syfte att ta makten över det offentliga rummet. Inte heller var det någon slump att angreppet riktade sig mot just kvarteren kring Kurfürstendamm, som med sina kaféer och danspalats var en symbol för den kosmopolitiska modernitet de hatade. Med attacken mot "den judiska livsstilen" tog de klivet in i centrum.

Var ligger dagens symboliska Kurfürstendamm? Kanske på Möllevången i Malmö. I onsdagens Sydsvenskan berättade den avhoppade högerextre­misten Kim Fredriksson om hur förra helgens mordförsök i staden faller in i ett mönster av hur dagens nazister bedriver sin gatukamp just genom att söka sig till den utpräglat kosmopolitiska stadsdelen ”Möllan”, med dess invandrarföreningar och vänsterlokaler. ”De beväpnar sig och går till Möllan för att skada”, säger han till tidningen.

Och marschen mot centrum fortsätter. Dagen efter mordförsöken i Malmö var väggarna till Vasa Real i centrala Stockholm, en skola med judiska profilklasser, vandaliserade med hakkors, ord som ”judesvin” och andra nazistiska symboler.

På Kurfürstendamm i Berlin 1931 dök polisen upp efter ett tag och grep de nazistiska våldsverkarna, som senare dömdes till fängelse. Deras ledare klarade sig – som en tydlig fingervisning om vart tidsandan var på väg – med symboliska bötesbelopp.

Och visst är det även i dag i tillämpningen av lagen som nyckeln ligger. Ett hakkors är aldrig bara ”klotter”, antisemitiska slagord aldrig ett ”pojkstreck”, en beväpnad nazist vill inte ”bråka”. Nazismen är – alltid – ett underförstått hot mot andra människors liv.

Det är därför denna ideologi och dess symboler kan och skall särbehandlas av samhället. Det är därför det finns en utmärkt lagstiftning om hatbrott. Det är också därför nazismen ska kallas vid sitt rätta namn – även om det alltid varit svårt att i svensk självbild införliva vetskapen om att något så hemskt som ”nazism” kan finnas i vårt lilla land eller att ett parti i vår riksdag skulle kunna ha sina ideologiska rötter i just denna blodbesudlade rörelse. Av samma anledning finns det skäl att vara sparsam med användningen av ordet ”nynazism”. Det finns inget ”nytt” i nazismen. Den är, i dag som i går, en våldsbaserad rasideologi som syftar till att beröva vissa raser och andra grupper deras människovärde.

I veckan skrev den före detta polisintendenten Eric Rönnegård i SvD att polisens nedprioritering av arbetet mot hatbrott efter den 11 september 2001 har gett nazisterna precis det utrymme de behövt för att bli allt djärvare i sin marsch mot samhällets centrum – bland annat reagerade han mot hur nazister i dag får tillstånd att paradera med sina symboler på ett sätt som de knappast hade fått för tio år sedan.

Jag tycker – dagens mörker till trots – att det finns något hoppfullt i denna kritik. Mord­försöken i Malmö möttes av omedelbara demonstrationer under de klassiska slagorden ”No pasarán!” – De skall inte släppas fram! – och på Vasa Real ordnades en ”lovebombing” med rosa pappershjärtan som blev omskriven i internationell press – två vackra och nödvändiga manifestationer av det anständiga samhällets styrka. Men det kan också komma en dag då vakthållningen mot nazismen ­varken behöver pappershjärtan eller paroller från spanska inbördeskriget: en dag då polisen helt enkelt bestämmer sig för att följa lagen.