Vem skolade Sveriges största nu levande poet? I sin självbiografiska prosabok ”Minnena ser mig” skriver Tomas Tranströmer om sin skoltid, med början på Katarina norra folkskola på Södermalm i Stockholm. Där fanns fröken R – ”en ogift proper dam som bytte klänning från dag till dag”. ”Luggar och slag utdelades ofta”, minns Tranströmer.
I boken – som ingår i volymen ”Dikter och prosa 1954–2004” som i veckan gavs ut för att fira författarens 80-årsdag – finns också en längre skildring av Tranströmers tid vid Södra latin, där han gick såväl realskolan som gymnasiets latinlinje. Faktum är att Tranströmer medverkar som statist i Alf Sjöbergs film ”Hets”. Den blide bildmästaren som metaforisk lärjunge till en av den svenska kulturhistoriens mest ökända sadister? En frestande tanke.
Lektor Caligula fanns dock inte i verkligheten, även om Dr Mohlin, ”Målle”, skummande av raseri lät örfilarna smattra när unge Tranströmer vid ett tillfälle i realskolan inte hittade sin tyska grammatikbok. I gymnasiet stångades han med lektorn ”Bocken”, som drillade studenterna i latinska versmått så till den grad att Tranströmer i andra ring började skriva själv; han betraktade då Horatius som sin samtida och inspirerades till en dikt på sapfisk meter, som ingår i debutdiktsamlingen ”17 dikter”. ”Verstragglandet var lärorikt”, noterar han.
Den svenska skolan har i veckan – återigen – hamnat i medialt epicentrum, inte bara genom Maciej Zarembas starkt engagerande reportage ”Hem till skolan” (som i dag fortsätter i DN Kultur). På Expressens kultursidor uppmärksammas under våren skolan ur olika perspektiv, Aftonbladet startade i fredags livegranskningen ”Skolraset” och förra helgen reste Sydsvenskans skolreporter Emma Leijnse till Finland för att söka sanningen om ”världens bästa skola”.
”Att i Finland använda en lärobok som är utgiven i Sverige går inte. Nivån är för låg”, berättar en lärare. Och nyckeln till den finska framgången tycks finnas i synen på just lärarna, som får ägna sig åt det de är bra på, nämligen att undervisa. De har färre lektioner i veckan och förlägger sin planering var och när de behagar. Till varje plats på den femåriga lärarutbildningen går det tio sökande.
Bilden av den finska framgången bekräftas i en essä i onsdagens DN, där Lundaprofessorn Inger Enkvist – som länge ropat i motvind i den svenska utbildningsdebatten – lyfte fram läsningens betydelse för de finska skolframgångarna, i synnerhet läsningen av skönlitteratur. ”Att tycka om läsning är viktigare för resultatet än att komma från en familj med hög utbildningsnivå eller god ekonomisk nivå”, skriver Enkvist.
Betyder det att finska småttingar drillas i latinsk skaldekonst under inflytande av krigsårens kadaverdisciplin? Knappast, men häromveckan råkade jag få syn på en studentskrivning i modersmålet för finlandssvenska gymnasister. En av uppgifterna bestod i att analysera ”stilistiska medel” och divergerande ”livssyner” i en nyskriven jubileumskantat. Rena 40-talet.
”Åååhh nej, som om det inte räckte med att vara rädd för alla hyperdrillade kineser”, utbrast en nybakad svensk student vid åsynen av samma prov, brutalt medvetandegjord om den tilltagande konkurrensen på den globala kunskapsmarknaden.
Man kan inte låta bli att undra över hur Caligula & Co hade översatt hennes reaktion till latin.