Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Finns det is på nordpolen? Ja, och pessimisten är populistens bästa vän

Det var en vanlig kväll framför Aktuellt. Mångmiljonförlust för Ericsson, Saudiarabien invalt i FN:s kvinnokommission, Trumps jätteubåt anlöper en hamn i Sydkorea. Business as usual.

Sedan, en kvart in i programmet, kommer den. Bilden på isbjörnen, som har blivit ikonisk i samband med nyheter om den globala uppvärmningen. Denna gång handlar det om en ny larmrapport om Arktis, i vilken forskarna varnar för att det kan vara isfritt på somrarna runt nordpolen redan om 20 år. Arktis är det område på jorden som drabbas snabbast av den globala uppvärmningen – klimatförändringarna går här mer än dubbelt så snabbt som man räknat med tidigare. Om utsläppen av växthusgaser fortsätter i nuvarande takt kommer det att bli ofattbara 12 grader varmare runt Arktis vid sekelskiftet, och även om utsläppen minskar kraftigt kommer temperaturen att stiga med sex grader, beräknar forskarna.

Ännu en larmrapport i raden? Nej, det är något särskilt denna gång, något som återför mig till ett slags nollpunkt. SVT:s Erika Bjerström, en av Sveriges kunnigaste journalister på området, talar med sammanbiten sakkunskap. Denna rapport är inte en prognos av något som kan hända, utan en beskrivning av något som faktiskt händer. ”Jag har aldrig sett klimatforskarna så oroade”, säger Bjerström. Det är inte bara det att isarna smälter. Permafrosten håller på att släppa, vägar kollapsar i Sibirien, skogsbränder rasar i Alaska. Oron bland forskarna är att vi har nått en så kallad ”tipping point”, en brytpunkt som i sig kan få ännu större konsekvenser för naturen och ekosystemen.

Det handlar heller inte bara om isbjörnar eller abstrakta iskristaller i jultomtens fiktiva hemvist. Redan i vintras kom rapporter om hur renarna i norra Sverige stressas av det milda vädret – i Sibirien har en fjärdedel av alla renar svultit ihjäl de senaste tio åren – och de låga grundvattennivåerna i södra Sverige ligger i linje med de modeller som klimatforskarna konstruerat. För att inte tala om de miljontals människor på jorden som redan i dag erfar klimatförändringarnas konsekvenser. Vinjetten längst ner i Aktuellts ruta säger allt: ”Hur oroade ska vi vara?”

Ja, hur?

Nyligen publicerade SOM-institutet vid Göteborgs universitet sin årliga undersökning av svenska folkets attityder. Överst på listan över ”Svensk samhällsoro” kommer oron för ”förändringar i jordens klimat”, som väcker rädsla hos 49 procent av befolkningen, medan exempelvis oro för fler flyktingar kommer först på femte plats. Svenska folkets engagemang i klimatfrågan är uppenbarligen intakt, trots de senaste årens globala politiska omkastningar. Frågan är varför det inte avspeglas i vare sig den politiska opinionen eller i den mediala uppmärksamheten.

Ett sätt att svara är förstås att frågan är ”tråkig”. Vi vet redan allt vi behöver veta – de enda gångerna klimatförändringarna nu för tiden skapar sensation är när någon svär i kyrkan, som när tidningen New York Times nya, klimatskeptiske kolumnist Bret Stephens nyligen ifrågasatte vetenskapens roll i debatten om den globala uppvärmningen. Kritikstormen som följde var i klass med en tropisk orkan och New York Times försvarsstrategi ungefär lika lyckosam som när flygbolaget United Airlines försökte förklara varför de släpade en betalande passagerare av ett av sina flygplan med våld. Värvningen av Bret Stephens sågs som ett understöd till Donald Trumps och det republikanska partiets faktaresistenta syn på den globala uppvärmningen – det blev för magstarkt för läsarna av den tidning som de senaste månaderna haft en stor kampanj under parollen ”Sanning”.

Jag tänker på detta när jag betraktar mitt lokala mikrokosmos runt tv:n i vardagsrummet. Här går livet vidare – trots mina försök att väcka uppmärksamhet kring den i mitt tycke oerhörda nyhet som just presenterats i Aktuellt. Någon – en av dem som kommer att leva ett vuxenliv utan is på nordpolen – släntrar förbi med en tekopp, en annan packar en gympapåse och en tredje klickar på sin mobil och kastar en retfull replik mot ett syskon. Som vanligt.

Men kanske är denna helt vardagliga scen också en trösterik bild av människans sätt att hantera förändrade livsvillkor. Världen upphör som bekant inte med en skräll – den förändras långsamt, nästan utan att vi märker det. Någon global revolution i grön riktning lär knappast skaka världen, inte heller kommer någon gudom (eller uppfinning) att uppenbara sig från himlen och blåsa bort koldioxidens effekter. Det som återstår är att minimera riskerna och skadorna och – framför allt – att aldrig ge efter för den apokalyptiska impulsen, den som säger att det är kört. Pessimismen är populismens bästa vän – och varje minskat utsläpp kommer att ha betydelse, om inte för oss i Sverige så för de miljontals människor för vilka klimatförändringarna redan i dag är ett reellt hot. Det kommer att handla om de små, grå stegen mot ett långsiktigt mål – om ny forskning, långsamt verkande opinionsbildning, förändrade beteendemönster och uppoffringar. Processer, prioriteringar, politik.

Det är – fortfarande – det bästa sätt vi har för att ta vår egen oro på allvar.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.