Det tycks vara påfallande många rävar som är ute och raskar över isen denna vinter. I veckan blev de till och med föremål för allvarsamma inlägg på landets ledarsidor. Först tog man – i denna tidning – ställning för blårävarnas rätt att leva i stället för att förvandlas till prydnader på den populära pälsbollmössan. Därefter blåste man – hos den mer konservativt lagda konkurrenten – till kampanj för den engelska varianten av rävjakt, nu på grund av att djuret agerar smittspridare av den vederstyggliga dvärgbandmasken.

Inför den senare kan man, helt parentetiskt, känna viss bävan. Exempelvis kommer den att rubba själva fundamentet för en stor del av Elsa Beskows bilderboksvärld, med både Herr Kantarell och Putte förvandlade till ett slags parasitära dödsskvadroner i blåbärsriset! Kanske kan den livsfarliga bandmasken till och med återaktualisera de tre censurerade slutverserna i Jeanna Oterdahls visa om Herr Kantarell, i vilka svamppatriarken inte bara pryglar sina barn och predikar en osedvanligt mossig kvinnosyn, utan också själv tas av daga i en puttrande gryta.

Hur som helst spelar en räv huvudrollen också i det senaste numret av Bamse, där seriens ärkeskurk Reinard Räv ger sig in i biblioteksdebatten genom att stjäla Lille Skutts lånekort. Via den obemannade självbetjäningsdisken lyckas han tillskansa sig hela 725 böcker, inklusive en med titeln ”Språkmaterialistisk poesi”, vilken han läser i slutscenen samtidigt som han läppjar på ett glas rönnbärsvin.

För den som är förtrogen med den ideologiska basen i Bamse var det knappast någon slump att Reinard Räv gjorde entré i tidningen samma år som Fredrik Reinfeldt på allvar tog den politiska scenen i besittning, 2006. Sedan dess har båda två slipat sina strategiska instrument till perfektion.

Inte minst därför är veckans incident, där statsministerns stab gick till hårt angrepp mot en rubrik i Dagens Nyheter, oväntad. Man trodde nog att Reinfeldt skulle vara för listig för att beträda det alltmer laddade spänningsfältet mellan politiker och medier. För bara några veckor sedan basunerade ju hans kulturminister ut sina synpunkter på de svenska kultursidornas redigeringsprinciper, och så sent som i går kunde man på DN Debatt läsa om hur regeringen nu skruvar upp tonläget ytterligare mot public service.

Vad beror detta på? Har regeringens språkbegåvade informationsguru Per Schlingmann blivit överkänslig inför den politiska propagandans metaforik? Eller handlar det om gammal vanlig maktfullkomlighet, nu i moderat tappning?

Minst lika anmärkningsvärt som regeringskansliets angrepp på en enskild tidning var dock att det, för en gångs skull, gick att vaska fram ett tydligt budskap ur Fredrik Reinfeldts omständliga ordmassor. En tidnings uppgift är inte att försöka lista ut vad en statsminister menar, utan att berätta vad han faktiskt har sagt. Vilket Dagens Nyheter gjorde.

Och det allra mest fascinerande i denna historia är ändå det faktum att vi har en statsminister vars utsagor är så inspunna i språklig sockervadd att de kan bli föremål för en tolkningsprocess.

Påminner lite om modern lyrik. Och i detta fall borde nog Fredrik Reinfeldt ha gjort som Reinard i Bamse: svalt både språkmaterialismen och det sura rönnbärsvinet.