Huvudpersonen i Ian McEwans roman ”Hetta”, som gavs ut på svenska förra året, är Nobelpristagare i fysik. I samband med utgivningen gjorde McEwan ett par uppmärksammade uttalanden som förvånade många som lärt känna den brittiske författaren som civilisationskritisk miljökämpe. ”Ian McEwan vill satsa på kärnkraften”, löd till exempel rubriken till en TT-intervju, där han förklarade att researcharbetet med ”Hetta” hade ändrat hans inställning: ”Antingen fortsätter vi som vanligt, eller så bygger vi nya kärnkraftverk för att klara de kommande 30–40 åren.”

Det var en åsiktsmetamorfos i klimatkrisens spår som McEwan delade med många. Fram till för bara någon vecka sedan framstod den som helt rimlig.

Det kan därför vara värt att minnas en annan Nobelpristagare i fysik, den svenske professorn Hannes Alfvén. Han gav redan 1950 ut boken ”Atomer och människor”, där han i en suggestiv passage beskriver den inkapslade kraften i uranatomens kärna som en rest av den ”prestellära” energin från tiden före stjärnornas existens.

25 år senare, i mitten på 70-talet, hade atomfysikern Alfvén förvandlats till en av antikärnkraftsrörelsens portalfigurer. I antologin ”Atomkraft” från 1974 skriver han om kärnkraften som ett sätt för de vetenskapsmän som skapade de första atombomberna över Hiroshima och Nagasaki att döva sitt dåliga samvete. De tänkte sig den fulländade energikällan, som ”skulle bringa en välsignelse som mer än väl uppvägde atombombens förbannelse”. Ur det perspektivet finns det givetvis en extraordinär grymhet i att veckans stora kärnkraftskatastrof drabbar just Japan.

I samma bok finns också Alfvéns välkända resonemang om att vi för varje måltid som tillagas med el från kärnkraft lämnar en dödlig dos radioaktivt plutonium till en familj ur kommande generationer. Sådant var stämningsläget inför folkomröstningen om kärnkraft 1980. Efter den valde vissa svenskar, som Åsa Moberg påminde om i en starkt laddad artikel i onsdagens DN, att flytta till avlägsna landsändar.

Personligen finner jag det svårt att i dag, drygt 30 år efter folkomröstningen, ha några illusioner om att kärnkraften kan avvecklas eller ens, som McEwan menar, bara tillåtas under en övergångsperiod för att hindra den globala uppvärmningen. En teknisk uppfinning går knappast att radera och ta tillbaka. Och även om så var fallet återstår slutförvaringen av det radioaktiva avfallet och de atomstridsspetsar som utgör ett hot för all framtid.

Kärnkraften finns, och den fyller oss med rättmätig fasa.

I grunden handlar ju atomklyvningens mysterium, som Alfvén påminde om redan 1950, om att handskas med uråldriga krafter, som inte kan kontrolleras ens i världens mest högteknologiska samhälle. Veckans panikartade utveckling i Japan visar att detta fortfarande är sant. Att slå isär atomkärnor släpper lös krafter som sedan aldrig kan fångas in igen. Den mytiska klangen växer i takt med katastrofens omfattning. Locket till Pandoras ask lyfts av i realtid. Apokalypsen går i direktsändning.

Det aktiva ämnet i Fukushimas reaktor 3 är plutonium. Hannes Alfvén kallade det för det ”vidrigaste” av grundämnen. Inte av en tillfällighet har det fått sitt namn efter Pluto, dödsrikets gud.

Det är passande på fler än ett sätt. Frågan om kärnkraften är inte först och främst politisk. Den är existentiell.