På teatern spelas en av de viktigaste rollerna av publiken – det visste inte minst Ingmar Bergman.
Aldrig går sex timmar så snabbt som i sällskap med Wagner. Förra helgen förvandlades den lilla kvartersbiografen Bio Rio vid Hornstull i Stockholm återigen till Metropolitanoperan i New York, när man visade ”Götterdämmerung”, sista delen i Robert Lepages magnifika iscensättning av Nibelungens ring.
Publiken trivs som Rhendöttrar i flodvattnet – i pauserna kraftsamlar vi med ostfrallor, fruktsallad och tablettaskar, småpratar om de vidunderliga sångarinsatserna och slår följe med en kamera in bakom Metropolitans scen, där den väldige basbarytonen Eric Owens – som nyss skrämt vettet ur publiken med en osedvanligt demonisk Alberich – visar sig vara en jovialisk man med bantningsbekymmer. I bakgrunden ser man scenarbetare i svarta overaller fästa maskeringstejp på golvet eller meka med de avancerade ljusramperna som utgör grunden i Lepages scenbygge.
Inte för att spelet i kulisserna kring en operascen är något nytt. Redan i Ingmar Bergmans ”Trollflöjten” från 1975 får man se sångarna när de gäspar eller petar näsan mellan akterna, men framför allt gestaltar ju Bergmans film musikdramatikens möte med publiken: ingen som har sett den kan glömma ouvertyrens samspel med den leende lilla flickan i publiken.
Teaterns beroende av publiken blev tydligt också under förra helgens premiär av ett annat Bergmanskt mästerverk, ”Fanny och Alexander” på Dramaten. Strax innan ridån gick upp tog nämligen kungen och Silvia plats i kungalogen – enligt rutinerade premiärbesökare för första gången på evigheter.
Carl Gustaf och hans maka gav en sådan sälta till uppgörelserna mellan scenens ”Carlchen” och dennes tyska fru att man nästan kunde få för sig att kungaparets närvaro ingick i uppsättningen – för att ytterligare förhöja denna teatrala effekt satt dessutom ursprungsrollernas Börje Ahlstedt och Christina Schollin på vip-plats i publiken. Ingmar Bergmans sinne för dramatik i alla former tycks leva postumt.
Och givetvis finns Bergman med på ett hörn också i ”Curtain callers” av Ann-Sofi Sidén – som i veckan tillsammans med Tomas von Brömssen, Lykke Li, Tomas Alfredson och Amanda Svensson nominerades till DN:s kulturpris. ”Curtain callers” är en film inifrån Dramaten, som vackert fångar den materialitet som ligger till grund för alla stora scenkonstupplevelser.
Kameran glider genom väggarna och visar plåtskåp, sportdrycksflaskor och ostämda pianon i teaterns innandömen. Men den verkliga huvudrollen i Sidéns verk har kanske ändå publiken, som här består av inhyrda körsångare vilka regisserats till att spela sin förväntade roll.
Jag funderar över vilken funktion vi som är ”metaåskådare” på Bio Rio har: vi betraktar ju även den ”riktiga” publiken på plats i New York – och inte sällan ser vi bättre än vad de gör inne på Metropolitan. Vad blir nästa steg för operahusen? Väldiga videoskärmar bredvid scenen?
Både flickan i Bergmans ”Trollflöjten” och den regisserade publiken i Sidéns ”Curtain callers” sätter ju fokus på publikens förväntade beteende. På Dramatenpremiären reser sig folk – som på en given signal – i stående ovationer, men ska man applådera på Bio Rio? Ingen som sett in i ögonen på Hans Peter Königs oändligt sorgsna Hagen eller följt Siegfrieds dödskamp i extrem närbild kan ju förneka att bioformatet fördjupar den musikdramatiska upplevelsen, och när Deborah Voigts Brünnhilde har ridit in i elden, gudarna fallit och slutackordet klingar ut efter de sex timmarna så bara gapar den snälla damen bredvid mig och säger rakt ut det enda som egentligen behöver sägas om Wagner: ”Vilken musik!”
Och så kan vi inte låta bli att klappa händerna åt den livlösa filmduken i alla fall.