Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Björn Wiman: Inga SD-ledamöter i världen kan hindra människors rörlighet

Migration är ett av huvudämnena när Bokmässan i Göteborg inleds på torsdag. I den stora litteraturen är det ett sedan länge bärande motiv. En av Per Olov Enquists allra finaste böcker är exempelvis romanen ”Musikanternas uttåg”, en fantasi kring vad som föregick den svenska utvandringen till Argentina efter storstrejken 1909 då ett tusental norrlänningar, svartlistade och utan hopp om arbete, såg sig tvingade att lämna landet. Scenen när en av romanens huvudpersoner, Josefina Markström, förtvivlat försöker få upp tågfönstret för att en sista gång känna hur det luktar i Bastuträsk om hösten är hjärtskärande.

Romanens titel är hämtad från den gamla folksagan ”Stadsmusikanterna från Bremen”, berättelsen om en åsna, en hund, en katt och en tupp som under en gemensam paroll tvingas fly från sina hem, utan något annat att förlora än livet: ”Det gives alltid något bättre än döden.”

Detta flyktingens tragiska mantra ligger som underton också i en annan klassisk roman om migrationens mekanismer, John Steinbecks ”Vredens druvor”, som gestaltar hur en folkförflyttning under den stora depressionen på 30-talet påverkar både migranterna själva och världen runtomkring dem. ”Det rörliga livet förändrade dem; vägarna, lägren vid vägkanten, fruktan för hunger och själva hungern förändrade dem”, som det heter i Thorsten Jonssons magnifika svenska översättning. Men Steinbeck skildrar också den panik som uppstår i de trakter dit de nya nomaderna kommer: ”De bofasta piskade sig själva till grymhet. Sedan bildade de patruller som de utrustade med vapen – träklubbor, gas, gevär. Det är vi som äger landet.”

Steinbecks klassiska roman refereras i den svenske antropologen Ruben Anderssons nyutkomna bok ”Illegality, Inc.”, ett fältarbete som undersöker den nya ”gränsindustri” som vuxit fram kring de globala flyktingströmmarna. Det är en lukrativ bransch med en växande rad aktörer som alla, enligt Andersson, har tjänat stora pengar på flyktingarnas tragedi.

Samma sak tas upp också i DN-journalisten Erik de la Regueras nya bok ”Gränsbrytarna”, rättmätigt hyllad av Per Wirtén i onsdagens DN. de la Reguera har rest med vår tids motsvarighet till Steinbecks utblottade ”Okies” – i dag handlar det om de fattiga från Mexiko och Centralamerika som riskerar sina liv för att söka en anständigare tillvaro i USA. Skillnaden är att de i dag måste passera en gräns – en gräns som är både lönsam och väl befäst: de la Reguera beskriver den säkerhets- och deporteringsindustri som sysselsätter tiotusentals personer i USA och genererar enorma vinster till de som tillverkar övervakningskameror, vapen, obemannade flygplan, nattkikare och radarutrustning. Stora summor satsas dessutom på lobbyverksamhet mot lagstiftarna i exempelvis delstaten Arizona: ju hårdare invandringslagar, desto större vinster till gränsindustrin.

Under tiden fortsätter ”Dödens tåg” att rulla genom Mexiko. Och hittills i år har över 3 000 människor drunknat i Medelhavet – samma natt som ett främlingsfientligt parti jublade över sina framgångar i det svenska riksdagsvalet kom nyheten att ännu en båt med 250 afrikanska migranter sjunkit utanför Libyens kust.

Inga riksdagsledamöter i världen kommer dock att kunna hindra utsatta människor från att röra på sig. Folkförflyttningar framtvingade av svåra villkor låter sig inte stoppas, i dag lika lite som i 10-talets Västerbotten eller 30-talets Oklahoma. Och det är en skamlig ironi att det enda verkligt effektiva som den rika världen har gjort för att hantera en av vår tids stora ödesfrågor är att tjäna pengar på den.

De fyra flyktingarna i bröderna Grimms saga kom för övrigt aldrig fram till Bremen. Men som alla sagor har också denna en sedelärande innebörd. På vägen till sin tillflyktsort passerar de en stuga full av samvetslösa skurkar, som de i ett sinnrikt samarbete lyckas driva därifrån. Sedan kan de leva, lyckliga, i alla sina dagar.

Björn Wiman är kulturchef på Dagens Nyheter