Marie Colvins sista rapport i CNN från den syriska staden Homs är outhärdlig. Sakligt, med återhållen vrede, berättar hon hur hon sett ett spädbarn dö i splitterskador efter en granatattack. Parallellt med hennes ord visas bilderna på hur den lilla pojkens bröstkorg häver sig intensivt för att sedan stillna.

Just så här fasansfull är verkligheten, säger Marie Colvin. Och just därför måste hon vara kvar för att visa den, trots att nästan alla andra journalister lämnat Homs. Kanske kan den lilla pojkens död få världen att ingripa mot vad som händer i Syrien, menar hon, få den att se med egna ögon.

Sin egen berömda lapp på ögat fick Marie Colvin efter en splitterskada på Sri Lanka 2001. Hon satte en ära i att alltid vara den journalist som var kvar sist i världens mest riskabla krigszoner. På Östtimor 1999 stannade hon och två kolleger kvar hos 1 500 kvinnor och barn i FN:s läger i Dili, när alla andra journalister evakuerats. Deras närvaro räddade troligen flyktingarnas liv.

Colvins och hennes franske fotografkollega Remi Ochliks död i går belyser därmed också frågan om journalisters närvaro i avstängda områden, oavsett om det gäller Ogaden eller Syrien. En plats blir ju farlig för journalister just för att där sker saker som någon vill hindra världen från att få vetskap om. Och ju farligare en plats är, desto viktigare är det – för oss alla – att det finns journalister där som vågar berätta.

Marie Colvin fick i en intervju med Expressen 1999 frågan varför hon stannade kvar i Bagdad under det första kriget vid Persiska viken, trots att den amerikanska militären lovat att bomba staden tillbaka till stenåldern. Hennes svar: ”Jag ville veta vad som hände. Ville kunna tala om det.”

Så elementär, och så betydelsefull, är journalistiken.