I samma stund som Håkan Juholt presenterades som veckans politiska huvudperson kastade sig landets twittrare över sina analysredskap, som huvudsakligen applicerades på den blivande partiledarens mustasch. ”Göran Persson i lösmustach”, noterade någon, medan en annan menade att ett demokratiskt land aldrig valt en ledare med hår på överläppen.
Senare på kvällen gjorde även SVT:s ledande nyhetsprogram Aktuellt ett bärande inslag om Juholts ”stil”, i vilken hans ansiktsbehåring spelade en framträdande roll. Själv har mustaschens ägare redan lovat att raka av den om sossarna vinner valet 2014. Politiken som hockeyslutspel.
I sin bok ”Berlusconi – Italienaren” från i höstas beskriver Kristina Kappelin ”berlusconismen” som det kanske mest bestående resultatet av Silvio Berlusconis tid vid makten i Italien. På många sätt har landet haft rollen som Europas politiska och mediala laboratorium, varifrån resultaten sänts ut i omvärlden.
Berlusconismen ska alltså inte uppfattas som en politisk ideologi, utan som en metod, där politiken ses som vilken vara som helst och politikern blir en symbol för en livsstil snarare än en bärare av ett idéinnehåll.
Ur det perspektivet blir såväl de nya Moderaternas imagebygge kring partiledarparet Fredrik och Filippa som Håkan Juholts mustasch symtom på samma sak. Historikern Antonio Gibelli har kallat berlusconismen den mest genomförda ”ismen” i den postmoderna eran.
Det gäller givetvis inte minst i Italien. På ett seminarium anordnat av tidningen Axess förra året talade medieforskaren Paolo Mancini om hur berlusconismen drivit fram ett slags ”neojournalistik”, en allomfattande populism som förvandlat den italienska mediemarknaden till ett gängkrig, där den som slår hårdast och skriker högst vinner.
Mitt i det slaget står tidningen La Repubblica, vars chefredaktör Ezio Mauro i morgon besöker Stockholm som DN:s gäst på Kulturdagen (se Peter Loewes intervju i går). Mauro har personligen anfört flera kampanjer mot Berlusconis maktmissbruk, vilka bidragit till att utveckla kvalitetstidningens roll i Italien.
Den reella målgruppen för de stora prestigetidningarnas politiska journalistik sägs ofta ligga på runt 1.500 personer i ett land med 60 miljoner invånare. Denna elit är visserligen extremt inflytelserik i politiskt och medialt hänseende, men de kampanjer som Mauro har drivit har haft både bred slagkraft och kommersiell framgång.
Även Mauros företrädare, Repubblicas 86-årige grundare Eugenio Scalfari, fortsätter axla rollen som den italienska offentlighetens litterära och moraliska samvete. För några veckor sedan påminde han i en artikel om slutscenen i Nanni Morettis Berlusconikritiska film ”Il Caimano” från 2006, där premiärministern döms till sju års fängelse av en domstol i Milano men kan lämna rättssalen i frihet medan en uppretad mobb attackerar domarna med molotovcocktails.
Scalfari behövde knappast understryka filmens potentiellt profetiska kvaliteter inför den stundande rättegången i Milano den 6 april.
I väntan på den – och den riktige Berlusconis fall – tvingas dock även jag erkänna att mina tankar i torsdags gick till Håkan Juholts mustasch. Därefter till det motto av skådespelaren Giorgio Gaber som inleder Kristina Kappelins bok: ”Jag fruktar inte Berlusconi i sig. Jag fruktar Berlusconi i mig.”