Inte heller under årets midsommarfirande var det någon som gav uttryck för sin önskan att höra mig sjunga – varken de sjutton verserna i ”Möte i monsunen”, ”Balladen om Gustaf Blom från Borås” (elva verser) eller ”Eldarevalsen” (nio).
Kanske lika bra. Redan i premiären av SVT:s trivselprogram ”Sommarkväll” för några veckor sedan smädades den svenske sommarmannens förkärlek för Evert Taubes sjömansvisor som det yttersta tecknet på akut töntighet.
Kanske ska man se det som ännu ett symptom på den svenska manlighetens kris. I en stor artikelserie har DN:s Insidan de senaste veckorna rotat i den moderna mannens innersta vrår, och på torsdagens kultursidor belyste Ingela Lind hur även Karl Ove Knausgårds uppmärksammade romanserie ”Min kamp” kan ses som ett svar på hur dagens manlighet söker efter nya identiteter. Hennes slutsats är att Knausgård har kolonialiserat traditionella kvinnliga domäner i ett slags ”förnyad diskbänksrealism” med primitivistiska förtecken.
Linds artikel var en utveckling av kritikerkollegan Ulrika Milles mäktiga uppgörelse med det svenska mottagandet av ”Min kamp” i förra söndagens DN. Milles beskrev där Knausgårds ”manlighetssåpa” som en lika kokett som kontrollerad pendling mellan förnedring och triumf: en ”klassisk litterär mytologisering”.
Det är också i det ljuset man ska se det faktum att delar av offentligheten nu hälsar Knausgård som en politisk hjälte från de fria vidderna, en sanningssägare som vågar blåsa rent i det konforma ”fittlandet” Sverige.
Men Ulrika Milles stora – och viktiga – poäng är förstås att många återigen tycks ha glömt bort att ett självbiografiskt verk inte är oförfalskad rådata, utan en medveten litterär konstruktion.
Och som sådan kan jag inte låta bli att tycka att ”Min kamp” är snudd på fulländad – och i jämförelse med många av de senare årens självutlämnande litterära projekt unik, eftersom den inte främst drivs av en programmatiskt pubertal aggression mot omvärlden utan av en oförställd öppenhet inför det egna jaget.
I rent teknisk bemärkelse har Knausgårds version av hybridlitteraturen givit romangenren ett av dess mest mästerliga uttryck på länge. De långa bågarna av tid är svindlande och inflätade i varandra med perfektion; alldeles för få kritiker har tagit jämförelsen med Marcel Prousts tidsteknik på allvar. Det är heller ingen tillfällighet att Knausgård bland sina litterära förebilder nämner utpräglade ekvilibrister som Jorge Luis Borges, Julio Cortázar och Italo Calvino.
Ingen av dessa tre har dock lyckats med den ”feminiserade” Knausgårds verkliga konststycke: att skildra också små barn som människor i sin egen rätt. ”Aldrig har det funnits så mycket framtid i mitt liv som då”, skriver han profetiskt redan i början av romanserien, när han ser på sin första dotter timmarna efter förlossningen.
”Min kamp 2” inleds med en skildring av ett misslyckat semesterbesök på ett sommarland. Svenskt blandväder, bromsar i luften, barnen vill ha sockervadd. Man skulle kunna säga att sockervadden är Knausgårds egen madeleinekaka.
Och som den är spunnen! En författare som kan skriva så vackert om ett litet barns ordlösa besvikelse när drömmen om sockervadden övergår i själva sockervadden kommer aldrig att kunna reduceras till enbart en politisk pamflettist.