Strax efter lunch i går följde jag hur Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask från onsdagens kultursidor nådde över en halv miljon läsningar på DN.se. Det hela är fantastiskt – en lång tidningsartikel av en ung svensk författare, om en av dagens mest uppfordrande politiska frågor, förvandlas på bara två dagar till ett sensationellt internetfenomen, ett slags kulturjournalistikens egen ”Gangnam style”.

Först och främst är det förstås ett glädjebud i den digitala medieåldern: en suveränt gestaltad text inom den traditionella opinionsjournalistiken visar sig ha större slagkraft än både webbquiz och Spotifylistor – tidigare i veckan blev även universitetsläraren Krzysztof Baks stillsamma betraktelse kring svenska studenter dagens mest delade och lästa artikel på Dagens Nyheter.

Men den virala ”klickfesten” kring Jonas Hassen Khemiris artikel ställer också – som journalisten Anders Mildner uppmärksammade i ett intressant blogginlägg i går – en viktig fråga om framtiden: Vad händer om och när det enda kriteriet på journalistisk relevans och kvalitet blir antalet delningar och klick? Frågan är värd att ta på allvar för alla som anser att den seriösa journalistiken är väsensskild från en mentometertävling.

I slutänden handlar det exempellösa gensvaret på det öppna brevet till Beatrice Ask nämligen inte alls främst om journalistik, utan om politik. Med sin artikel har Jonas Hassen Khemiri skrivit sig in i märgen på väldigt många människor. Man kan bara hoppas att hans ord finns kvar där till riksdagsvalet nästa höst – och att så många som möjligt fattar sina politiska beslut på grundval av de erfarenheter som han så oförglömligt har gestaltat.