Det finns en bild i Henrik Montgomerys och Torbjörn Nilssons nyutkomna fotobok om Fredrik Reinfeldt, ”Statsministern”, som jag inte kan uppleva som annat än gripande. Den föreställer en flock politiker och höga tjänstemän efter en tjusig mottagning, där de står i regn och mörker på en gräsmatta och väntar, fångade i ett ögonblick utan status och pondus.
Någon gör en åkarbrasa, en annan kliar sig vilset i håret, en tredje halsar girigt ur en ölflaska. Fotot visar – mycket bättre än bokens bilder på Filippa Reinfeldt i strumplästen – på maktens mänskliga skallighet.
Montgomerys och Nilssons bok har sedan den kom ut annars häcklats på både längden och tvären. Pompösa kapitelrubriker som ”Härföraren” och ”Partirefomatorn” ger givetvis god näring. Men mest intressant är ändå hur tydligt boken visar att det i dag är mer omöjligt än någonsin att framställa en av samhällets mest maktbärande auktoriteter, statsministern, som just en auktoritet.
Frågan är om tanken på en robust samhällelig auktoritet någonsin varit så svajig som det gångna halvåret – som bekräftelse på denna misstanke meddelade Stockholmspolisen i veckan att de ska börja patrullera gatorna med Segways. I inledningen till Almedalsveckan försökte också tidningen Aftonbladet slå sista spiken i en före detta ministers kista genom att avslöja vilka – obestridligt fåniga – smeknamn han använt sig av på olika sexchattar.
Det är förstås omöjligt att i detta sammanhang inte tänka på kungen. Han var kanske den siste i det svenska samhället som var en auktoritet i den bemärkelsen att han var undantagen såväl du-reformen som reguljär journalistisk granskning. Vem hade för bara ett år sedan trott att kungen själv skulle stå och svara på detaljerade frågor om besök på sexklubbar och sina relationer till en tatuerad gangster?
Eller ta för den delen Ulf Linde, som under våren verkligen blev av med sitt kungarike, då han och hustrun Nina Öhman till slut drevs bort från Thielska galleriet.
I Lindes fall behövdes ingen Mille Markovic, men kriserna för de otidsenliga regenterna på Drottningholm och Blockhusudden sammanfaller ändå på många sätt. Det handlar om ämbeten som gått i arv inom familjen, institutioner vid sidan av samtidens krav som inte underkastats några större krav på insyn eller redovisning. Båda stod nu lika yrvakna inför det faktum att de sugits ner i den mediala malströmmen på samma villkor som alla andra.
Också Ulf Linde försökte genomföra sin egen variant av älgpasset: ute på Thielskas veranda avlossade han excentriska salvor mot den nya tidens teflonfigurer. Styrelsen? En samling nyliberala skrivbordsnollor som inte kan skilja en staty från en etsning! Vi vänder blad och ser bakåt!
Men den ålderstigna auktoritetens väl beprövade metoder fungerade inte längre. Konstkungens spira var bruten, l’ancien regime störtad. Tidsfickan på Thielska skulle fyllas med samtid.
Nu gäller det för konstmuseets rekryteringskonsulter att ta lärdom av kungahuset. Man måste snabbt skaffa fram en ny förmåga, som med sin vattenkammade vanlighet kan återställa förtroendet för den ärevördiga men tilltygade institutionen. Vem blir Thielska galleriets svar på prins Daniel?