Den konstnärliga idén bakom uppsättningen är enkel: en man placeras i en lokal med uppgiften att dricka fyra centiliter sprit var sjätte minut. Till slut blir mannen följdriktigt asberusad och börjar kasta möbler omkring sig, varpå publiken tvingas till ingripande.

Allt detta är – såvitt jag förstår – fullt naturliga beståndsdelar i den så kallade ”postdramatiska” teaterkonsten. Därför uppstod den verkliga dramatiken i mötet mellan P 1:s resoluta studioreportrar och Maria Stiernborgs försök att förklara sina intentioner:

”Hur tänkte ni här?” ”Konceptet är performativt med en dramatriangel ...” ”Performativt? Men vad handlar själva föreställningen om?”

Man kan inte säga att förståelse uppstod. Förklaringarna om hur gruppen ”erbjöd sig som projektionsytor” och arbetade med ett nytt ”scenkonstnärligt språk” fick inget vidare fäste.

Arena Baubo är dock inte ensamma om att operera i glappet mellan sina egna estetiska tankebyggen och reaktionerna från de människor som inte är insatta i desamma.

Förra veckan polisanmäldes konststudenten Fredrik Gertz för att han på en blogg låtsats vara en självmordsbenägen flicka, Akademiledamoten Lotta Lotass ger ut sin nästa bok i form av en telexrulle och på Moderna museet gör Klara Lidén stor succé med sin aktionistiska konst, där hon bland annat sliter av sig kläderna på ett pendeltåg i Stockholm.

Veckans verkliga stjärna i genren måste dock sägas vara dansken Lars von Trier, som lyckades med den performativa bragden att få sig själv bannlyst från filmfestivalen i Cannes efter sin urspårade provokation på onsdagens presskonferens.

Även jag deltog i veckan i ett slags performance, närmare bestämt ett panelsamtal på Kungliga Operan i Stockholm. Temat var frågan hur kulturen kan göra världen bättre (mot bakgrund av ovanstående möjligen felställd) och huvudtalare var USA:s expresident Bill Clinton.

Galan arrangerades av Postkodlotteriet, det jättelika spelföretaget som nu träder in som stor sponsor av svenskt kulturliv med 100 miljoner kronor varje år.

Bolagets årliga bidrag skulle exempelvis räcka till att driva nedläggningshotade Fria teatern i Högdalen i 33 år, kunde DN berätta i samband med nyheten. Sagt och gjort. Redan dagen efter förklarade företrädare för teatern att de var i färd med att författa sin ansökan.

I radioinslaget om Arena Baubo framkom oro för att gruppens provokationer skulle elda under kulturföraktet och vara det sämsta de fria teatergrupperna kan ägna sig åt när det offentliga stödet krymper.

Men kanske kan det lika gärna vara tvärtom. Tänk om den ökade sponsorfinansieringen av kulturlivet på ett paradoxalt sätt driver fram en ännu mer utagerande aktionism och ännu fler normkritiska provokationer. Då får sponsorerna verkligt medial avkastning på sina investeringar. All press är bra press!

Snart sitter kanske performativa fyllerister från de fria scenkonstgrupperna och hinkar på prime time i Kanal 5. Kungarna av Tylösand? Tja, de får flytta ut till Högdalen.