Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Björn Wiman: Marken gungar under Bah Kuhnkes fötter

I Bengt Ohlssons bok ”Margot” berättar den nuvarande utrikesministern Margot Wallström om sitt politiska livs största misslyckande: perioden som kulturminister 1994–1996. Kanske inte att undra på. Wallström inrättade ett system med ”kulturrådgivare”, utlokaliserade kulturdepartementet till Karlstad och möttes av massiv misstro. ”Ingenting dög riktigt. Allt blev fel. Vad jag än gjorde”, säger hon i boken. Botten nåddes under ett tal på Göteborgs filmfestival, där en av hennes medarbetare författat ett ambitiöst tal om filmen ”Lejonkungen”. Det blev dödstyst i lokalen: ”Där stod de svartklädda människorna och stirrade på mig.”

Man kan nog föreställa sig många tomma ansikten bland ”de svartklädda” också efter dagens artikel i DN Kultur, där Wallströms efterträdare Alice Bah Kuhnke – äntligen – träder fram och upplyser om sina ambitioner på området. Hennes första fyra veckor som kultur- och demokratiminister har färgats av kritik, inte minst efter skrala prestationer i de få intervjuer hon gjort. Det är förvånande att en så till synes receptiv och medialt erfaren person som Alice Bah Kuhnke inte inser att DN-artikelns ansamling av floskulösa utfästelser, stundtals balanserande på pekoralets brant, ytterligare kommer att få marken att gunga under hennes fötter. Det mest häpnadsväckande är påståendet att kulturen ska befrämja ett ekologiskt hållbart samhälle – ett förslag som nog har större satirisk än politisk potential men som ytterligare befäster den instrumentella kultursyn som ministern tidigare har givit uttryck för i uttalanden om kulturen som ett ”verktyg” för demokratin.

Men Alice Bah Kuhnke är inte ensam om att ha gjort den nya regeringens första fyra veckor till ett fiasko på kulturområdet. Budgetförslaget om de svenska kulturinstituten vid Medelhavet var och är på alla sätt ett formidabelt haveri, och även turerna kring nedläggningen av svenskundervisningen utomlands och den språkvårdande Terminologicentralen tyder på en grundläggande oförståelse för humanioras avgörande betydelse i samhällets kretslopp.

Det är också symptomatiskt att dessa betydelsebärande kulturfrågor inte administrativt sorterar under kulturdepartementet, utan under utbildningsdepartementet och dess minister för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, som inte heller rosat marknaden med sina insatser. Detta i sin tur aktualiserar frågan om kulturdepartementets existensberättigande – exempelvis har ju den tidigare skol- och kulturministern Bengt Göransson ofta förordat en modell där kultur- och utbildningsdepartementen slås samman.

Det är inte bara tvivelsmålen kring de två nya ministrarnas kulturella kompetens som gör att det finns skäl att återuppliva denna tanke. Samhällets i grunden viktigaste kulturfråga, den om bildningen, avgörs exempelvis knappast med några nya stödmiljoner hit och dit, utan med en gedigen och genomtänkt skolpolitik. Att kulturfrågorna i dag har ett eget departement befrämjar synen på dem som ett särintresse; i stället för att göra kulturen till en organisk del av samhället, blir den ett verktyg som förväntas tjäna olika ”nyttiga” syften: som demokrati, turism, export eller – man tar sig återigen för pannan – ekologi.

Ett sådant sammanslaget departement vore inte bara en logisk följd av hur samhället ser ut. Det vore också förtjänt av en minister som – till skillnad från de två nuvarande – bottnar i sina sakfrågor och kan argumentera kring dem på ett anständigt sätt. Eller åtminstone ser till att skaffa sig en vettig talskrivare.