Tioårsminnena av 11 september rullar in. Tidskriften New York Magazine gör i sitt senaste nummer en hel encyklopedi från A till Z kring det datum som förändrade världen. Under bokstaven W berättar en tidigare reporter på Wall Street Journal om hur han tog sig till tidningen till fots genom tunnelbanesystemet och till slut kom in på en helt öde redaktion, när de två tornen redan rasat tvärs över gatan. Redaktörerna hade flyttat arbetet hem till ett kök för att säkerställa att tidningen skulle komma ut, precis som den gjort varje dag i sin då 112-åriga historia.
Det gjorde den också, med en unik artikel av utrikesredaktören John Bussey på förstasidan. Han hade hållit sig kvar i huset när redaktionen evakuerades och hans Pulitzerbelönade ögonvittnesrapport om ljudet då de fallande kropparna slog i marken och hur luften blev tjock som tjära tillhör fortfarande det mest skakande man kan läsa om den dagen. Under tiden hann Bussey också, från sitt gömställe på redaktionen, lämna liverapporter i telefon till tv-kanalen CNBC.
Det var där dramat utspelade sig – tv var den helt dominerande nyhetskanalen för de amerikanska medborgarna den dagen, bara fem procent tog del av nyheterna om 11 september via internet. Tio år senare, när Usama bin Ladin dödades i maj i år, hade situationen förändrats: nu uppgav hela 39 procent av amerikanerna att de använde internet som nyhetskälla.
Dagen efter bin Ladins död inledde också författarna Dilsa Demirbag-Sten och Ian Buruma den stora mejlväxling om världen efter 11 september som DN Kultur publicerar i dag. ”Det känns som om de avgörande händelserna under det senaste decenniet, förutom de sociala mediernas genombrott, har varit förknippade med antingen terror eller naturkatastrofer”, skriver Demirbag-Sten, och på sitt sätt hänger terrorn och de sociala medierna givetvis samman. Det visar inte minst debatten i veckan om tonläget på de stora tidningarnas kommentarsfält. Det välkomna beslutet att begränsa möjligheterna till anonyma haranger på svenska mediesajter måste ju ses som en av de mer oförutsägbara konsekvenserna av terrormassakern på Utøya, vilken i sin tur var en svart spegelbild av attackerna i New York och Washington den 11 september.
De upplösta gränserna i det sociala mediesamhället har gjort världen både rikare och roligare, men det har också sina baksidor. Och bland dem är förmodligen ”näthatet” ett mindre – och övergående – problem.
Själv ser jag en mer djupverkande risk i att de sociala medierna till sitt väsen promoverar ett slags intellektuellt mentometerbeteende, där antalet kommentarer, klick eller ”delningar” blir ett mått – i förlängningen kanske det enda – på kvalitet, också för dem som själva tänker och skriver.
Ingen förnekar ju den enorma demokratiska potential som finns i interaktiviteten. Men just därför måste man också påminna om riskerna med att den driver fram en sönderpolariserad opinionsmarknad, där den påvert paketerade åsikten snarare än den fria tanken är den bärande valutan. Det litterära underskottet kan bli avsevärt; i förlängningen kan människan förlora förmågan att både skriva och läsa mellan raderna. Det offentliga samtalet blir ett system som styrs av samma binära impulser som en dator. På eller av? För eller emot? Etta eller nolla?
Det vore i så fall de digitala dumskallarnas verkliga sammansvärjning.