”Numera sover jag gott om nätterna”, viskade den gamle S-ledaren Ingvar Carlsson till sin senaste efterträdare Stefan Löfven i Aktuellt i veckan. Förmodligen visa av tidigare företrädares misstag hade partiets programläggare förlagt kongressens debatt om kulturpolitiken till en tidpunkt strax före midnatt i torsdags, när både twitterflöden, webb-tv-sändningar och sannolikt även Ingvar Carlsson slocknat.

Nej, den konstnärliga kraftansamlingen fick i vanlig ordning kultursidorna stå för. Dagen före kongressen utslungade Göran Greider i Aftonbladet tio salvelsefulla ”budord” om en ny socialdemokratisk politik, medan Daniel Suhonen – inspirerad av Peter Weiss 1965 – i denna tidning redovisade tio mer protokollsenliga ”arbetspunkter”.

Från gammaltestamentligt tordön till knastertorr dagordningsdemokrati? Tja, förmodligen är det två logiska poler i det kraftfält som uppstått mellan två av 1900-talets viktigaste folkrörelser: väckelserörelsen och arbetarrörelsen – en spänning som för övrigt Per Olov Enquist fångat i ett av sina mest märkvärdiga mästerverk, romanen ”Musikanternas uttåg” från 1978.

Stefan Löfven citerade inte Enquist i sitt kongresstal – däremot både Jonas Hassen Khemiri och Pär Lagerkvist – men det har på sistone talats ganska mycket om författarnas återuppståndelse i samhällsdebatten. Det är en beprövad roll: i sina memoarer ”Ett annat liv” berättar samme Enquist om hur han 1965 i Expressen gör ett oskuldsfullt inlägg om Folkpartiets ståndpunkt i Vietnamfrågan. Reaktionerna låter inte vänta på sig. ”Enekvist är förvisso inte den ende bland de unga författarna som utan en skymt av tvivel anser sig kunna delta i samhällsdebatten utan att sätta sig in i de ståndpunkter som kritiseras”, rasar exempelvis folkpartiledaren Bertil Ohlin.

På den vägen var det. ”Enekvist” blev ”sosse” och handplockades av partiet till diverse kommittéer, råd och utredningar. I memoarerna skildrar han missmodigt sin position: ”Att vara sosse är väl ungefär lika intellektuellt oanständigt som att vara höjdhoppare.”

Och i det språnget, från väckelserörelse till 60-talets socialdemokratiska kulturradikalism, uppfinner han liknelsen om degen och jästen: ”Jästen är socialismen, Degen är marknaden.” Utan båda ingredienserna blir det inget bröd, och heller ingen socialdemokrati.

Fler liknelser finns förstås i Enquists nya roman ”Liknelseboken”, ett fantastiskt prov på hur en stor diktare gång på gång kan frambesvärja sin värld på nytt. Med en app i barnbarnets mobiltelefon uppdaterar Enquist en av sina urscener, det infrusna ansiktet i isen, och med språkets hela signalsystem – kursiveringar, utropstecken! – förvandlar han sitt beständiga skruvande med skulden till ett slags lyckligt inverterad Parsifal-historia: här blir den rene ynglingen frälst från tron genom sexualiteten i stället för tvärtom. Ett litterärt under.

Det har framhållits hur tätt ”Liknelseboken” står intill Enquists tidigare ”bokahop” – den som finner den nya romanen dunkel kan antingen hitta tydligare läsanvisningar i titelessän till boken ”Kartritarna” eller söka sig vidare i romanen ”Sekonden”, där väckelse- och arbetarrörelsens moral förenar sig med den tredje kraft som varit delaktig i skapandet av både Enquist och det moderna Sverige: idrotten.

Tro, höjdhopp och arbete – kanske är denna treenighet lika konstant som den låter. Olof Palme ska en sen kväll ha berättat hur han fått upp ögonen för Enquist när han läst en essä om idrott av honom i Ord & Bild och därur dragit sina slutsatser: ”Jag förstod att du inte var fullt ut lika jävla inskränkt som alla andra svenska författare.”