Vi fick beskedet när bussen skulle starta, på väg hem från skolans sportlovsresa till Österrike. Min bästa kompis grät hela vägen till München. Några år senare, i lumpen, träffade jag en kille som berättade hur hans pappa samma morgon kommit in med tidningen i handen och helt utan ironi utropat: ”Ah, vilken underbar dag!”

Mellan dessa två reaktioner finns, gissar jag, minnet av Olof Palmes död för de flesta svenskar. Själv minns jag även begravningen, en likgiltigt kall marsdag då den vita kistan färdades i kortege genom Stockholm medan stadens samtliga kyrkklockor ringde, oupphörligen. Jag minns människor som kastade blommor på gatorna och allvarsamma män med tungt röda fanor. Dagen i övrigt var helt och fullständigt grå. ”I morgon börjar Sverige sitt liv utan Olof Palme”, avslutade speakern ett av de sammanfattande tv-inslagen.

Östermalm passerade kistan aldrig. Göran Greider påminner i sin nya bok ”Ingen kommer undan Olof Palme” om den numera välbekanta ironin i att Olof Palme växte upp i samma hus på Östermalmsgatan 36 som Carl Bildts farfar.

Effekten av detta sammanträffande blev särskilt tydlig i veckan, efter Bildts uppmärksammade uttalanden om massakrerna på demonstranter i Libyen. Och kanske är det just minnet av Palmes patos, ställt mot Bildts teknokratiska arrogans, som fick vreden att slå i taket vid utrikesministerns tal om ”stabilitet”. Det är ju Palmes roll på den internationella scenen han spelar, men han säger fel repliker! Vi minns ju alla hur det borde ha låtit: ”Ett illdåd”, ”Dessa satans mördare”, ”Diktaturens kreatur”…

Det sistnämnda uttrycket, påpekar Greider i sin bok, hade Palme lånat från högläsningen av Alexandre Dumas ”De tre musketörer-na”, där det talas om ”kardinalens kreatur”. Litteraturen var en levande kraft för Palme.

Det blir tydligt också när jag läser om mitt favorittal av Palme från 1983, ett av hans mindre kända. Palme talar där om ”livsloppet” och hur alla människor ställs inför samma grundläggande problem genom livet: att finna lekkamrater, en plats i arbetslivet, bostad och familj, säkra sin försörjning och värdighet inför ålderdomens skröplighet.

”Samhället är inte till för att förverkliga någon enda idé, frigjord från dessa livets vilkor”, säger han. Det ska inte byggas för ”en hinsides verklighet”. ”Samhället med dess institutioner är till för att människorna här och nu ska kunna förverkliga sina livsprojekt, leva sina liv. Då hotar de ingens framtid.”

Det är en ganska grå realpolitik, kanske rent av sin tids version av verklighetens folk. Men avgörande är Palmes förmåga att artikulera en livskänsla, att ladda politiken med personlighet. Politik är inte bara strukturer, det är också enskilda männi­skor som ska få dem att andas. I det ljuset blir de konturlösa skuggor som nu rör sig kring den vakanta makten inom socialdemokratin extra tragiska.

I en fin artikel från 1996 minns Annette Kullenberg hur hon en gång intervjuat Palme, som låg halvt medvetslös på en soffa i regerings­kansliet. Hans vilja att kommunicera var, trots tröttheten, obruten. Tio år har gått sedan mordet och Sverige hade
säkert förändrats även om Palme fått leva, reflekterar Kullenberg. ”Men känslan av att vad som helst kan hända har gått förlorad”.