Eller ”Primo Levi” snarare. Det handlade om en inbjudan till Italienska kulturinstitutet i Stockholm, där en litteraturvetare skulle tala om Levis författarskap; uppenbarligen hade någon kommit på idén att sätta föreläsningsföremålets namn i mejlets avsändarkolumn. Kusligt, effektivt.

Ämnet för föreläsningen var förhållandet mellan den litterära retoriken och den rena vittnesbörden i Primo Levis böcker om Förintelsen, bland annat ”Är detta en människa?”. Med vilka medel kan – och bör – man göra litteratur av de erfarenheter som till sin natur inte går att skildra litterärt?

Samma fråga behandlades även i Steve Sem-Sandbergs stora kulturartikel i torsdagens DN, på högtidsdagen till minne av Förintelsens offer. Sem-Sandberg utgår från en tysk debatt om rätten att skildra en lägerverklighet utan att ha upplevt den själv, och en av hans slutsatser är att det är mindre viktigt med vilka litterära medel 1900-talets största fasor beskrivs än att de beskrivs, oupphörligen.

Sem-Sandberg vet vad han talar om. Inte minst efter framgångarna med den mäktiga romanen ”De fattiga i Lódz”, där dikt och dokument korresponderar på ett sätt som inte är helt ovanligt i olika skildringar av Förintelsen.

Exempelvis noterar Primo Levi i ”Är detta en människa?” att 300 av de judar från gettot i Lódz som Sem-Sandberg berättar om anländer till Auschwitz i november 1944. Och i historikern Saul Friedländers väldiga verk ”Tredje riket och judarna” – som snart ges ut på svenska – figurerar Primo Levi i sin tur som vittne, korsklippt med den svenska journalisten och författaren Cordelia Edvardson. Hon gav i torsdagens Svenska Dagbladet ett konkret exempel på hur hennes eget minne av en tysk stövelspets sitter inristat i kroppen efter mer än 65 år. Eller sviktar minnet? Edvardson tänker sig scenen som ett ”symbolminne”: ”En minnesbild som så att säga förkroppsligade och inneslöt alla de hugg, slag och sparkar min kropp nästan dagligen hade utsatts för”.

Kanske är förintelselitteraturen, genom samtidens upplösning av gränserna mellan dokumentär och fiktion, på väg att få förnyad aktualitet – inte bara i kraft av tyngden i dess vittnesbörd, utan också som föremål för estetisk diskussion.

Den är i så fall viktig, inte minst om man ser nazisternas judeutrotning som en historisk singularitet, utan motsvarighet i sin grymhet. Om några år finns inga överlevare kvar, bara deras ord och tolkningen av dem.

Primo Levis syn på sitt eget vittnesmål präglas dock inte av någon som helst ovisshet. ”Det förefaller mig överflödigt att tillägga att ingenting i boken är uppdiktat”, avslutar han förordet till sin bok 1958. Han anlände till dödslägret i en godsvagn i sällskap med 650 italienska judar. Bara 20 överlevde.

Primo Levi hann heller aldrig skaffa någon mejl-adress. Han föll ned i ett trapphus i sin hemstad Turin 1987; efterVärlden har aldrig helt kunnat skingra misstankarna om självmord.

Med desto större klarhet kan man minnas Nobelpristagaren Elie Wiesels ord om att Primo Levi inte dog där. Det gjorde han i Auschwitz, fyrtio år tidigare.