Frågan om pensionsåldern handlar om politik när politiken är som viktigast, det vill säga när den handlar om livet och döden.
Vi maler vidare i oxveckorna – det gamla bondesamhällets synnerligen välfunna begrepp för den tröstlösa period mellan jul och påsk när högvintern är som mörkast och man med fog kan fråga sig hur människor över huvud taget kom på tanken att inrätta sina liv i denna del av världen. Man får trösta sig med att fler undrat samma sak – Lars Forssells oemotståndliga ”Menuett på Haga” kan trots allt lysa upp den mest modstulna februarimorgon. Här håller ett dansande par värmen på ett utkylt Haga slott med den skimmerfrusna Brunnsviken utanför, medan de försöker förstå hur våra förfäder – ”från trakter som var varma” – tänkte när de kom hit: ”Ja, att de ville stanna kvar här/och dyrka Tyr och Oden och de där/när icke vin, ej värma var här/i denna dystert kulna sfär”.
Ur det perspektivet får man säga att Fredrik Reinfeldts ”spaning” i tisdagens DN om att vi svårt nedkylda nordbor i framtiden dessutom kan bli tvungna att arbeta till 75 års ålder var sällsynt dåligt tajmad. Var det verkligen vad vi behövde som sten på snöskoveln? Kunde inte denna dystra profetia ha fått vänta till slutet av mars?
Men att Reinfeldts tankar har väckt ett sådant engagemang beror givetvis på att de handlar om politik när politiken är som viktigast, det vill säga när den är bokstavligen livsavgörande. Pensionsåldern handlar ju konkret om livet och döden, vilket också skulle förklara varför just denna fråga skapar sådana konvulsioner i krispaketens Europa. Vad betyder arbetet för vårt livsinnehåll? Hur sent är det meningsfullt att byta bana? Vem har rätt att kräva fler år av våra liv före döden?
Kvällen före Reinfeldts prognos premiärvisade SVT också ”30 grader i februari”, en svensk vardagsnoir om några själsligen sönderfrusna svenskar som tröttnar på näsblod och plastmuggskaffe och reser till Thailand. Maria Lundqvists arbetsnarkoman Kajsa som bestämmer sig för att öppna hotell – till på köpet efter en stroke! – skulle nästan kunna vara beställd som illustration till statsministerns idylliserande visioner kring att ”byta karriär mitt i livet”.
En annan som i detta avseende håller ångan uppe är förstås 53-åriga Madonna, som 30 år efter sin första singel slog hela världen med häpnad med sin Kleopatra-inspirerade entré i Super Bowl-finalen förra helgen. Jag är inte säker på vad den egyptiska drottningstilens genomslag på bred front säger om samhällsklimatet, men Kleopatra materialiserade sig i veckan även i Stockholm, om än i form av en mumie med lösbröst. Den som sett Folkoperans affischer för G F Händels barockopera ”Julius Ceasar” – föreställande en uppblåsbar Barbara – trodde kanske att måttet var rågat, men spanjoren Cisco Aznars iscensättning får både Madonnas gethornshjälm och Louis Buñuels surrealistiska bildfantasier att framstå som försynt fantasilösa.
Föreställningen har kluvit den svenska operakritikerkåren i två läger. Jag själv gav på ett tidigt stadium upp allt motstånd mot detta fullständigt vrickade totalspektakel, befolkat av dragdrottningar med clownnäsor och queera amoriner med byttor på huvudet, men också inrett med mer klassisk rekvisita som dödskallar och schackspel.
Just dessa två sistnämnda element ger för övrigt nyckeln till en nybarock tolkning av Fredrik Reinfeldts oväntade gästspel i den mer existentiellt färgade delen av samhällsdebatten. Efter Folkoperans föreställning blir det fullt möjligt att se statsministern i rollen som Döden i Bergmans ”Det sjunde inseglet” – en sinister gestalt som genom en rörelse med sin cape sveper bort alla klagomål om att morgnarna är för mörka, oxveckorna för långa och våra strävsamma stackars liv redan alltför korta: ”Så säger ni alla. Givet detta, kan man konstatera att jag inte lämnar några uppskov.”