Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Populismens krig mot vetenskapen är ett krig mot själva sanningen

I dag finns tecken på att vi lever i en ny tid – en tid där vetenskapen ifrågasätts för att den utmanar rådande lögner.
I dag finns tecken på att vi lever i en ny tid – en tid där vetenskapen ifrågasätts för att den utmanar rådande lögner.

Viljen I veta och viljen I förstå? Ja, texten till den gamla dansleken rymmer en uppfordrande fråga även för vår tid – också utöver det agrarhistoriska spörsmålet om hur bönderna plägade så sin havre.

Att vilja veta och förstå hur saker och ting hänger samman är grundläggande för människan – och centralt för den fria vetenskapen och dess roll i det moderna samhället.

De senaste veckorna har mycket uppmärksamhet riktats mot hur ett av Ungerns mest kända och respekterade universitet hotas med stängning efter en ny lag som den nationalkonservativa Fideszregeringen har drivit igenom. Central European University, CEU, är grundat och finansierat av den ungerskfödde finansmannen George Soros och har, som statsvetaren Sara Svensson konstaterade i DN (5/4), blivit ett vattenhål för fri forskning i den ungerska universitetsvärlden, eftersom det vågar ta upp kontroversiella ämnen som genus och nationalism. Attacken på CEU är därmed ett försök att utradera det som återstår av akademisk frihet, öppenhet och kritiskt tänkande i Ungern – den tyske statsvetaren Jan-Werner Müller kallade nyligen regeringens angrepp mot universitetet för ”utan motstycke i efterkrigs-Europa”.

Någon isolerad företeelse är det dock inte. Kriget mot den fria vetenskapen är ett globalt fenomen. Tydligast ser man det förstås i Donald Trumps öppna förakt för den samlade forskningens slutsatser om klimatförändringarna och den globala uppvärmningen, men den nya administrationens första budgetförslag tog sikte även på vetenskapen som helhet. De drakoniska nedskärningarna av anslagen till många vetenskapliga institutioner chockade till och med de som var beredda på det värsta.

Inget av detta sker av en slump – vare sig i Ungern eller USA. Fascismen och andra auktoritära rörelser har alltid avvisat förnuftet och förnekat den objektiva sanningen till förmån för storslagna myter. Det totalitära tänkandet föraktar vardagens små, grå sanningar och ger fantasier företräde framför objektiv journalistik och historisk vetenskap. I sin nya bok ”On tyranny” skriver den amerikanska historikern Timothy Snyder vackert om hur en människa som undersöker saker och ting också är en medborgare som skapar och bygger upp något. Det är vår förmåga att urskilja fakta som gör oss till individer och vår gemensamma tilltro till vedertagen kunskap som gör oss till ett samhälle. Den ledare som motarbetar den insikten är per definition en tyrann.

Vetenskapen har alltid stått i en intressant relation till politiken. Men att politiska ledare i stora demokratier öppet och bokstavligt propagerar mot bättre vetande är ändå något nytt – som i Brexitkampanjen där etablerade politiker kunde uppmana till motstånd mot ”experter” eller i USA:s presidentval där den personliga ”känslan” kring ett sakförhållande värderades högre än evidensbaserad kunskap. I postfaktasamhällets groteska demagogi förvandlas sanningen till ett maktspråk som ”eliten” använder för att tysta ”folket”.

Kriget mot vetenskapen blir därför ett angrepp på det öppna samhällets kommunikationsmodell, och i förlängningen mot hela synen på sanningen – det vill säga mot vårt grundläggande mänskliga behov av att förstå oss själva och världen. Sanningen om sanningen är en gammal sanning. ”Ni ska lära känna sanningen och sanningen ska göra er fria”, säger Jesus i Bibeln.

I sin nya bok om kunskap, ”Det finns inga häxor”, poängterar historikern Arne Jarrick att den fria forskningen alltid måste försvaras från ogenomtänkta och kortsiktiga politiska impulser: ”Forskningens frihet är lika med dess strävan att göra sig likgiltig inför alla möjliga önskesanningar som florerar i samhället. Om medborgarna ska kunna sätta sin lit till vetenskapen, får den inte misstänkas följa intressen: kommersiella, politiska eller andra.”

Arne Jarrick tar ett exempel från 1600- talet: Om den tidens forskare hade tvingats sysselsätta sig med sin samtids mest ”angelägna” frågor, hur länge hade det då dröjt innan Isaac Newton upptäckt den till synes ”onyttiga” gravitationskraften? På så sätt har vetenskapen mycket gemensamt med kulturlivet – båda fungerar bäst om de får fungera i full frihet, på en stabil plattform. Det politiska stöd de behöver är förtroendet att få verka i fred.

Som svar på populisternas vetenskapsfientlighet syns nu ändå konturerna av en motrörelse. Protesterna mot stängningen av CEU har varit ljudliga, både i Ungern och i övriga Europa, och lördagens globala ”March for science” i städer över hela världen är ytterligare ett tecken på att motstånd börjar formeras. Initiativet kom från USA, men allt fler akademiker inser att de nu måste börja slåss för sin existens – kanske mer högljutt än hittills. Hoten mot vetenskapen riktas mot hela den vedertagna synen på mänsklig kunskap – och därmed mot vårt sätt att leva tillsammans.

Arrangörerna bakom ”March för science” påpekar att vetenskapliga framsteg genom historien har ifrågasatts när de har utmanat rådande sanningar. Det är sant. Man kan tillägga att vi i dag kan vara på väg mot en ny tid – där vetenskapen ifrågasätts för att den utmanar rådande lögner.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.