”Det tas bara fram en massa skit om Ingvar. Det här är så typiskt svenskt!” sade en av Ingvar Kamprads vänner i onsdagens Expressen, efter de nya bevis på Ikeagrundarens nazistsympatier som framkommer i Elisabeth Åsbrinks bok ”Och i Wienerwald står träden kvar”.
Typiskt svenskt? På den punkten måste man ge Kamprads tillskyndare rätt, fast av fel anledning. Det typiskt svenska är snarare den skamblandade lättnad med vilken vi stuvar undan denna typ av smutstvätt i de fyrkantiga förvaringsboxar som Kamprads företag lanserar i sin höstkatalog. Ikea lär få behålla sina kassaköer denna gång också. ”Om det hade funnits en bild på Kamprad med högerarmen i luften så kanske det hade sett annorlunda ut”, säger en rutinerad varumärkesexpert till tidningen Dagens Media.
Desto viktigare därför att läsa hela Elisabeth Åsbrinks bok, som inte alls primärt handlar om Ingvar Kamprads nazism, utan om något än mer skrämmande och komplext. Det verkligt sensationella i boken är de hittills okända uppgifterna om den hemliga transporten till Sverige av judiska barn, som DN tryckte i gårdagens Boklördag. Åsbrinks dokumentation visar hur ledande företrädare för svenska kyrkan, med ärkebiskopen i spetsen, arrangerade en väg ut ur nazisternas Wien för ett antal judiska barn, på villkor att de först döptes in i den kristna tron. Endast ”väluppfostrade och välartade” barn kunde komma i fråga, inga ”svåra och otrevliga element”.
Det är en starkt omtumlande berättelse, som bekräftar bilden av hur starkt impregnerad av tidens antisemitism svensk utrikesförvaltning var. Men framför allt visar den hur delar av Svenska kyrkan så sent som på 40-talet höll fast vid det förmoderna judeföraktets grundtes om judarna som kristusmördare, liksom dess tendens att skilja på bra och dåliga judar. ”Svenska Israelsmissionen ville naturligtvis väl, ville gärna rädda judar. Men inte så mycket från nazismen som från deras judiskhet, inte så mycket till liv, som till kristendom”, skriver Åsbrink. Hennes bok är ett centralt bidrag till skrivningen av den skamliga del av svensk historia som Kamprads kamratkrets nu gör sitt bästa för att vi ska fortsätta förvara i garderoben.
Som på beställning presenterade också Forum för levande historia i veckan sin nya rapport om antisemitism och islamofobi i Sverige, som bland annat visar att antalet brott riktade mot muslimer och judar ökar i samband med stora internationella händelser som terrorattacker eller Gazakrig.
Det hävdas ibland att antisemitismen är kastad på soptippen och att hatet mot muslimer tagit dess plats som vår tids centrala rasfördom. Men just judehatet har en unik förmåga att transmutera och ta sig tillbaka in i också civiliserade samhällens blodomlopp. Det kan livnära sig på vad som helst – ett krig eller en finanskris. På detta är inte minst dagens Ungern ett tydligt exempel.
I förordet till sin bok skriver Elisabeth Åsbrink personligt om hur hennes mamma brukade hyscha henne till tystnad om j-ordet när hon var liten – ju färre som visste om familjens judiskhet, desto bättre. Och, senare, när hon var vuxen: ”Bra att dina barn fick en icke-judisk far, så går det fortare ur blodet.”
Sällan har det europeiska judehatets överlevnadsförmåga uttryckts på ett sorgligare sätt.