Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Björn Wiman: Skandalen på KI visar att humaniora har ett samhällsvärde

Skandalen kring den italienske kirurgen Paolo Macchiarini vid Karolinska institutet handlar ju om etik – och kanske hade den fartblinda ledningen på KI kunnat undvika krisen om de läst mer klassisk litteratur, skriver Björn Wiman.
Skandalen kring den italienske kirurgen Paolo Macchiarini vid Karolinska institutet handlar ju om etik – och kanske hade den fartblinda ledningen på KI kunnat undvika krisen om de läst mer klassisk litteratur, skriver Björn Wiman. Foto: Lina Alriksson

William Stoner – huvudperson i John Williams roman med samma namn – är en lärare med starka principer. Om en student har för dåliga kunskaper ska vederbörande underkännas – och det oavsett om hon eller han råkar vara en av kollegans favoriter.

Denna orubblighet leder till en livslång strid, där Stoner förpassas ut i den akademiska kylan och får framleva resten av sin karriär som kuf. Hade han haft tillgång till dagens mediala kanaler hade hans kompromisslösa idealism kunnat göra honom till en hyllad visselblåsare.

Det är lätt att tänka sig ett liknande drama i de akademiska korridorerna i Lund, efter att historieprofessorn Dick Harrison i Svenska Dagbladet förra veckan slog larm om påstådda missförhållanden vid Historiska institutionen. Hans kritik gick i korthet ut på att den svenska högre utbildningen har havererat, att ingen vill tala om saken och att de som ändå gör det drabbas av trakasserier och repressalier. När Harrison – i likhet med sin fiktive föregångare Stoner – hade vägrat godkänna studenter som inte nådde upp till hans kunskapskrav ska han ha anmodats av ledningen att i fortsättningen dela ut tentafrågorna i förväg för att minimera antalet underkända. Skälet till detta är att den så kallade ”genomströmningen” – antalet studenter som blir godkända – styr hur mycket pengar institutionen får, en ordning som givetvis korrumperar högskoleväsendet på samma sätt som den gör med sjukvården och andra offentliga institutioner som numera lyder under samma principer.

 

Denna orimliga obalans kan bara återställas genom att humanisterna hittar en väg ut ur sin ofta självvalda exklusions- och lamentationskultur och blir bättre på att tydliggöra sitt eget värde. I ett modernt samhälle med dess höga krav på kommunikation, reflektion och språkförståelse borde det inte vara svårt. 

Även om det är svårt att dra slutsatser om svenska universitetsstudenters kunskaper utifrån Dick Harrisons individuella vittnesmål går det inte att vifta bort hans grundläggande problembeskrivning: att de bisarra ekonomiska incitamenten är oförenliga med tanken på en högre utbildning som sätter kunskap och kvalitet i centrum – ”new public management” på universitetet gör studenterna till produkter. Det är inte unikt för humaniora, men det är här saken ställs på sin spets, eftersom resurserna är så knappa. I en uppföljande debattartikel pekade universitetslärarna Fanny Forsberg Lundell och Magnus P Ängsal på en grotesk snedfördelning både i mängden lärarledd undervisning och andra resurser – enligt en rapport från universitetskanslerämbetet ”kostade” en helårsstudent i humaniora och samhällsvetenskap förra året i genomsnitt 48.917 kronor, medan motsvarande siffra för studenter i naturvetenskap och teknik var 95.397 kronor och för medicinstudenter 136.269 kronor.

Denna orimliga obalans kan bara återställas genom att humanisterna hittar en väg ut ur sin ofta självvalda exklusions- och lamentationskultur och blir bättre på att tydliggöra sitt eget värde. I ett modernt samhälle med dess höga krav på kommunikation, reflektion och språkförståelse borde det inte vara svårt – mycket inspiration finns att hämta i Sverker Sörlins och Anders Ekströms bok ”Alltings mått” från 2014, som inventerar behovet av en ny humaniora i en ny tid av globalisering, digitalisering och omdefinierade gränser för det mänskliga.

Humanioras samspel med samhället aktualiseras ju inte minst av skandalen kring den italienske kirurgen Paolo Macchiarini vid Karolinska institutet. I grunden handlar ju detta fall om etik – och kanske hade den fartblinda ledningen på KI både kunnat undvika och klara krisen om de läst mer klassisk litteratur. Det var inte för inte som den nu avlidne lektorn i rättsvetenskap Leif Alsheimer införde en stor mängd skönlitteratur på sina kurslistor – inte primärt för att studenterna skulle bli bättre på att läsa Camus och Kafka utan för att de skulle bli bättre jurister.

Leif Alsheimer var inte ensam om denna insikt om den äkta bildningens korsbefruktande betydelse. För några år sedan inrättade en medicinprofessor vid det anrika universitetet Yale i USA en obligatorisk kurs i konsthistoria för sina studenter – med syftet att de skulle bli bättre på att ställa diagnos. Han hade upptäckt att de blivande läkarna i sina möten med patienterna alltför mycket litade till nya tekniska hjälpmedel och därför behövde skärpa sin observationsförmåga, sin förmåga att se hela människan.

”Det händer flera saker samtidigt i en målning”, var hans argument.

Precis som i verkligheten.

Läs mer. Krönikor av Björn Wiman