Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Björn Wiman: Skotten på Utøya riktades mot socialdemokratins hjärta

Den svindlande vardagligheten i socialdemokratins tanke om ett anständigt liv har alltid provocerat de som drömmer om hinsides utopier.

Vulkansanden på stranden är lika svart som på 60-talet då Tage Erlander invigde folkrörelseägda Resos två semesteranläggningar i Italien. På La Serra strax norr om Neapel har inte mycket förändrats sedan dess: cikadorna väsnas i pinjeträden, sommarlediga familjer spelar kort på altanerna till de praktiskt hopkopplade vita parhusen och lagar sin mat i de primitiva köken. Karaktären av tidsficka är tydlig; en air av praktisk svensk arbetarrörelse hänger kvar mitt i det allt smutsigare södra Italien.

Så sent som förra året satt i receptionen en serie roliga litografier på några av den svenska socialdemokratins patriarker: Per Albin Hansson, Gunnar Sträng och Erlander själv. Det finns en simbassäng för vuxna och en plaskdamm för barn, inventarielista i lägenheterna och lakansbyte varje måndag. Inga excesser. Lagom.

I sin magnifika essä om mordet på Olof Palme i boken ”Kart­ritarna” skriver Per Olov Enquist om hur han tar emot beskedet om dådet när han är i Idre, en annan tydligt värderingsbärande semesterort. Enquist berättar om lagom platta backar, madrasserade tallar, snögaranti och ”en betryggande ton av socialdemokratiska samhällslösningar under ytan”. Idre är den fulländade svenska lyckovisionen, långt från borgarvalparnas diskoparadis i Åre. Kvällen före mordet träffar han utrikesminister Sten Andersson i skidbacken.

Veckorna före semestern ser jag en förhandsvisning av Maud Nycanders och Kristina Lindströms stora dokumentär om Olof Palme som kommer både på bio och tv i höst. I den berättar sonen Mårten om sommarsemestern på Fårö, hur en utmattad Palme somnade i Saaben strax efter avfärden från Vällingby, för att sedan vakna och fylla bilen med cigarettrök. Därefter fyra veckor utan el, rinnande vatten eller arbete. De första dagarna fick sönerna vända på sin sovande pappa så att han inte skulle bränna sig på stranden.

Filmen betonar Olof Palmes bild av socialdemokratin som en rörelse av enskilda människor. Att ge alla dessa möjlighet till semester och rekreation – att bokstavligen återskapa sig – är där en central tanke.

”Vi är dömda att vara här på jorden”, säger Palme i en amerikansk tv-intervju i filmen. ”Vi måste göra livet så anständigt som möjligt. Det är basen i min politiska filosofi.”

Så anständigt som möjligt ... Kanske är det den svindlande vardagligheten i denna tanke, för alla människor lika, som är den nordiska socialdemokratins stora och verkligt egensinniga politiska projekt: att alla ska finna lekkamrater på skolgården, arbete och bostad, kunna resa på semester. ”Samhället är inte till för att förverkliga någon enda idé, frigjord från dessa livets vilkor”, säger Palme i ett av sina vackraste tal. Säkert är det också detta som genom historien gjort att socialdemokratin så svårt har provocerat både kommunister och andra som drömmer om hinsides lyckoriken.

P O Enquist skriver i sin essä om den hundraåriga traditionen av hat mot arbetarrörelsens ledare. I fallet med Palme var revolvern höjd sedan länge, men nu kramade någon avtryckaren. Man ska – just i dag – inte glömma att det primära målet på Utøya den fasansfulla sommardagen för ett år sedan var Gro Harlem Brundtland – hon skulle halshuggas med en bajonett – och att den första bombattacken riktade sig mot regeringskvarteren – det vill säga de maktpositioner som mördaren ville hindra de socialdemokratiska ungdomarna på Utøya från att besätta i framtiden.

På så sätt är de brutalt sammanlänkade, de två dåd som för alltid förändrade två små grannländer i Europas utkant. I grunden gick skotten mot en tanke: den att alla människor på jorden ska få leva så anständigt som möjligt, här och nu.