I sin nya bok ”Kom med mig” – recenserad av Lars Linder i gårdagens DN – berättar Roberto Saviano historien om två italiens­ka utvandrare, vars skepp på sin väg över Atlanten hamnar i en svår storm. Den ene mannen springer ner i lastrummet för att väcka sin kamrat med varningen att skeppet snart kommer att gå till botten. Den andre svarar: ”Vad bryr jag mig om det, det är inte min båt?”

Det är givetvis lockande att se en parallell till hur den kapsejsande sjökaptenen Francesco Schettino övergav sitt sjunkande skepp ”Costa Concordia” och blev hela Italiens niding. Skulle man dra konsekvenserna av Savianos analys är kaptenens egoism en följd av den mekanism i det italienska samhället som han kallar ”smutskastningsmaskineriet” och som i korthet går ut på att politikerna appellerar till människans sämsta sidor och försöker göra alla till lika goda kålsupare – ett slags etisk defaitism. ”Att svara på politikens misslyckande med att generalisera och säga ’Vi är alla likadana’ är det bästa sättet att sänka den båt vill alla befinner oss i”, skriver han.

Metaforen om det sjunkande skeppet är svår att komma ifrån också i fallet med Socialdemokraternas kris – det är något närmast bestickande med att se hur ledande personer i en rörelse som vill göra solidariteten till sitt varumärke vägrat axla ett eget ansvar i en pågående katastrof. Den som blev kvar på bryggan är en före detta svetsare från Ådalen, som nu kliver ut i det närmast omänskliga tryck som hans mer namnkunniga kamrater inte vågade eller ville utsätta sig för – kanske för att de sett inifrån vad det innebär att leda den rörelse som fortfarande spelar den symboliska huvudrollen i svensk offentlighet, trots att dess reella inflytande som ”statsbärande” parti sedan länge är över.

I veckan hade som bekant också pjäsen om en av Stefan Löfvens företrädare från partiets glansdagar premiär på Stockholms stadsteater. Och det är svårt att komma från intrycket av att det är tomrummet efter just Olof Palme som förlänar partiledarskapet för Socialdemokraterna dess mytiska aura. I ett radioinslag i veckan talade författaren Henrik Berggren till och med om arvet efter Palme som en belastning för varje ny socialdemokratisk partiordförande.

Berggren framhöll även den elementära existentialism som han menar präglade Palmes politiska grundsyn: det är vad den enskilda individen gör som betyder något – varje människa har sitt eget moraliska ansvar.

På det sättet var det följdriktigt att det var just Roberto Saviano och hans mexikanska kollega Lydia Cacho som i fredags mottog 2011 års Olof Palme-pris (för övrigt i närvaro av Stefan Löfven). Cacho och Saviano har tagit de personliga konsekvenserna av sitt moraliska ansvar in på huden – de lever båda under dödshot.

Också avslutningen i Cachos reportagebok ”Maktens slavar”, där hon berättar om den globala traffickingindustrin, är typisk. Lösningen på den moderna slavhandeln är lika enkel som individuell, framhåller Cacho: att miljoner män över världen slutar köpa sex.

Saviano å sin sida avslutar sin bok med en dikt av den argentins­ke författaren Jorge Luis Borges, som på sitt sätt är ett annorlunda uttryck för samma livssyn. Dikten, ”De rättrådiga”, är en vacker och lågmäld uppräkning av ett antal människor som utför helt vardagliga sysslor, som att odla i sin trädgård, lyssna på musik, spela schack eller smeka ett sovande djur. ”Alla dessa människor”, står det i sista raden, ”är de som frälser världen”.

Något säger mig att Stefan Löfvens 82-åriga mamma Iris, som vägrade ljuga för lokaltidningarna om sonens nya uppdrag, skulle ha haft en hedersplats i Borges dikt.