I programmet får fåvitska vuxna hjälp av rådiga elvaåringar med svaret på frågor om Blekinges landskapsblomma, salthalten i Döda havet och antalet hörn i en romb. Man skulle rent av kunna se programmet som ett tvetydigt monument över det svenska skolsystemets samtidiga kris och triumf. En av dem som i premiären tvingades titta in i kameran och uttala den förnedrande frasen ”Jag är inte smartare än en femteklassare” var själv lärare.

Själv är jag barn till lärare (till och med två). Jag vet därför att denna yrkesgrupp länge uppfattade sig själv som ett slags medelklassens aristokrati; många hade sökt sig till yrket utifrån faktorer som fria arbetstider och tio veckors semester på sommaren. Självständigheten stod i centrum. Ingen klåfingrig chef lade sig i ens arbete och torsdagarnas oundvikliga kollegiemöten satt man av med en gäspning och en stickning i famnen.

Så var läget fram till hösten 1989, då den nye skolministern Göran Persson bestämde sig för att kommunalisera skolan. Han krävde dessutom förändringar i lärarnas arbetstider och fortbildning på sommaren. Lärarna såg det som ett grundskott mot hela deras identitet: från fria akademiker med hög status till hunsade kommunalarbetare med stämpelklocka.

Dittills hade ingen vågat göra sig osams med denna högljudda grupp, men Persson drev frågan stenhårt och satsade all sin personliga prestige. Det fanns de som hösten 1989 hävdade att hela kommunaliseringen berodde på att Göran Persson var avundsjuk på lärarnas långa sommarlov.

Läget blev – som det brukar heta i dessa sammanhang – stökigt. ”Lärarnas ’värstingar’ slog till i natt”, rapporterade Expressen den 28 september, efter att en grupp historieadjunkter belägrat utbildningsdepartementet, där de skanderat slagord och klottrat med vit krita på väggarna. ”Jöran Persson, prokurator och lärarslaktare”, löd texten med anspelning på Erik XIV:s avskydde gunstling. Det skickades även lappar med ytterligare hänsyftningar på skolministerns namnes plågsamma död: ”Passa dig, stegling på gång.” Även mer skämtsamma inslag förekom i debatten, som en offentlig gåva i form av en enkel biljett tillbaka till Katrineholm.

Dagen då förslaget med fem rösters övervikt klubbades igenom i riksdagen tvingades polisen spärra av Helgeandsholmen. Runt kajerna stod tusentals lärare med protestplakat och skramlande nyckelknippor. ”Förödmjukelsen”, var den kolsvarta rubriken på Expressens ledarsida dagen efter.

En tid senare pustade ”landets mest mobbade minister” ut i en intervju med DN:s Lilian Öhrström. Han talade där om ett ”systemfel” i den svenska skolan. ”Nu måste vi ta tag i detta, annars har vi den här debatten i tjugo år till”, förutspådde han.

Persson tog alltså tag. Men debatten har man ändå. Skolan har – fortfarande – en både symbolisk och reell tyngd utöver det vanliga i svensk offentlighet.

Det stora reportage som DN:s Maciej Zaremba inleder i dag, ”Hem till skolan”, är ett försök att besvara några av de frågor som står kvar på svarta tavlan, 20 år efter att kommunaliseringen genomfördes 1991.

Jag skulle tro att det fortfarande är lärarna som har nyckeln till svaren.