Det kan möjligen framstå som väl livsförnekande att ägna en överjordiskt vacker Kristi himmelsfärdshelg till att fundera på jordens undergång. Men jag har likafullt svårt att släppa den där amerikanska predikanten som nyligen skapade sådan glädje bland världens rubriksättare då han själv blev tvungen att gå under jorden efter att ha misslyckats med sin förutsägelse att jorden skulle gå under.

Helt fel ute var nog inte heller profeten: dagen efter flög den isländska vulkanen Grimsvötn i luften och framkallade apokalyptiska visioner med helvetesmörker mitt på dagen och nödslakt av oskyldiga lamm. Sedan kom även kungens pressframträdande.

Min egen barndoms undergångsromantik präglades annars starkt av profeten Philippulus i Tintinalbumet ”Den mystiska stjärnan”, som Göran Everdahl påminde om i ett roligt inslag

i P1:s ”Godmorgon, världen” förra söndagen. Philippulus dyker upp strax innan en meteor ska krocka med jorden, i vit särk, hakskägg och skyhög panna, skriande och ivrigt slående på en gonggong: ”Jag förkunnar att skräckens dagar är i antågande! Världens undergång är nära! Hela jorden kommer att förgöras!” (Han visar sig senare vara en dåre som har rymt från mentalsjukhuset.)

Med honom i åminnelse är det med starka känslor jag sett fram emot Lars von Triers ”Melancholia” och dess egen tolkning av domedagen. I en intervju i danska Politiken före filmen förklarade von Trier att det intressanta inte är att jorden går under utan hur den gör det. Det ska gå åt helvete med stil – och musik av

Richard Wagner. Hans sätt att nita publiken med förspelet till ”Tristan och Isolde” visar att det stämmer. ”Jag håller vanligtvis bara så krampaktigt hårt i en tandläkarstol”, skrev DN:s recensent Johan Croneman.

I veckan har också de entusiastiska lovorden fortsatt hagla över DN-skribenten Johan Svedjedal och hans nya bok om den svenska modernismen och gruppen kring tidskriften Spektrum på 30-talet. Det är en fascinerande bok om en fascinerande tid. Den nya människan skulle skapas, oändligt var vårt stora äventyr. En av centralgestalterna var Karin Boye, som bara några år tidigare hade skrivit den framtidsrusiga dikten ”I rörelse” (den som förbundskaptenen Tommy Svensson eldade bronslaget i fotbolls-VM 1994 med).

Men Svedjedal berättar också hur det gick till när Boye var med och översatte den kanske slutgiltiga skildringen av apokalypsen, den grättne civilisationskritikern T S Eliots stora dikt ”The waste land”, till svenska. Det var skuggsidan av modernismens framtidsvisioner; bara några år senare skulle katastrofen ta konkret gestalt i andra världskrigets fasor.

Som av en tillfällighet dyker Tristan och Isolde upp på ett par ställen också i ”The waste land”. Ska man tolka det som en påminnelse om att två människokroppar kan dras till varandra med samma katastrofala konsekvenser som när två himlakroppar smackar samman hos von Trier?

I vilket fall hade profeten Philippulus fel. ”This is the way the world ends”, noterar T S Eliot i en annan berömd dikt, ”Not with a bang, but with a whimper”.

Sant. Hör bara på hur musiken tonar ut efter crescendot i ”Isoldes kärleksdöd” i slutet av Wagners opera. Slutet kommer inte med en krasch, utan med ett gnyende.