När Gustaf Fröding dog, förklarade ärkebiskopen Nathan Söderblom, hade ett helt språk sorg. Fröding var också stilistisk förebild för Torgny Segerstedt, en i raden av klassiska publicister som nu fått förnyat förtroende samtidigt som krisen för papperstidningen griper omkring sig. I vår kommer en ny biografi över Herbert Tingsten, och i Åke Lundqvists bok om DN:s kultur­journalistik från i höstas ligger Olof Lagercrantz ande som en rök över sidorna. Alla tre var avgjort större konstnärs- än kamrerssjälar.

I Jan Troells film om Segerstedt, ”Dom över död man”, finns en rad vackra scener vilkas vemod understryks av det svartvita fotots materialitet: en öm blick av samförstånd mellan huvudredaktören och en krum gammal sättare, Segerstedts söndertorkade oförmåga inför människor i sin närhet och hans lika sprudlande samhörighet med sina hundar, den tillfälliga friheten i en vitsippsbacke på våren. I slutet av sitt liv, efter det första slaganfallet och med vetskapen om att allt snart är till ända, tittar han ut genom ett fönster och säger: ”Vad fort det gick.”

Jag läser Kenne Fants generösa biografi från 2007 – nu återutgiven i pocket – och slås av hur Segerstedts stil i de berömda krönikorna i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning ofta påminner om en annan bioaktuell man med vitt hår, hög panna och smak för svavelosande domedagsscenarier. ”Samtiden stirrar förhäxad på de krigsmoln, som torna upp sig och mer och mer förmörka horisonten. Den fasar inför de miljoner lik, som skola vräkas ner i denna avgrund”, skriver Segerstedt i slutet av 30-­talet och låter precis som trollkarlen Gandalf i Peter Jacksons Tolkienfilmer. Han ser framför sig miljoner efterlevande vars levnad skövlats, ödelagda åkrar, hem i ruiner. ”Det nalkas oundvikligt som ödet. Det nalkas snabbt som stormdrivna ovädersmoln.” Urtidsmörkret tätnar över Midgård.

Kanske är det ingen tillfällighet att Segerstedts språk väcker anklang just i dag. Det ödestyngda i hans retoriska mönster känns igen också från andra håll än Tolkiens fantasivärld. ”Stora delar av vår förmåga att försörja oss kan kollapsa. Planeten bryr sig inte om mänskligheten som art klarar sig. Frågan blir hur många som överlever”, sade miljöprofessorn Johan Rockström i en intervju i SvD inför klimatkonferensen i Doha i Quatar nyligen. Uttalandet gjordes alltså inte av någon trollkarl i 3D eller av en publicist med brösttoner från det förflutna, utan av en ledande expert. I nya numret av tidskriften Arena varslar en docent i teoretisk filosofi om att den värsta faran i dag är att kunskapen om hur illa det står till blir allmänt känd: ”Apatin och paniken skulle beröva oss den lilla chans som återstår.” Mot slutet av klimatkonferensen i Doha brast Filippinernas chefsförhandlare i gråt under sin vädjan till världens ledare att vända utvecklingen innan det är för sent. Uppdraget, sade han med en röst han inte längre kunde kontrollera, kommer från sju miljarder människor.

Visst får vägen mot undergången ett slags poetisk lyster av den sortens patos, precis som när det flödade från Torgny Segerstedts stålpenna. Men denna gång hjälper det inte att ha en pistol i bakfickan på tjänsterummet. Fienden är vi själva. Precis som inför det stora kriget på 40-talet kan alla som vill se vad som är på väg att hända, men oviljan att lyssna på välmotiverade varningar tycks lika stor som då. ”Ytterst är det en fråga om vad som är meningen med våra liv”, säger Johan Rockström.

Också över detta vilar Jan Troells tungsinne och Torgny Segerstedts tanke vid livets slut: ”Vad fort det gick.”