Han dog på Walpurgisnacht, skrev författaren Salman Rushdie i veckan om Usama bin Ladin – natten för häxsabbater och rituella bål. Rushdie må ha fått fel på datumet med någon dag, men han fångade onekligen bin Ladins status som närmast öververklig, mytologisk figur, i lag med mörkrets makter. Mycket riktigt släppte terroristledarens död lös reaktioner av närmast förmodern natur, inte minst på det annars så civiliserade Manhattan. Människor vrålade ut sin glädje. En av New Yorks tabloider satte förstasidesrubriken ”Ruttna i helvetet”.
Dagen före, på den riktiga valborgsmässoafton, dog den argentinska författaren Ernesto Sabato. Starka känslor även här. De argentinska tidningssajterna tapetserade sina förstasidor i samma omfattning som nyheten om bin Ladins död. En våg av sorg flödade i realtid på mikrobloggen Twitter, där jag fascinerad följde hur tusentals unga argentinare samlades kring känslan av förlust efter ”Don Ernesto”.
Sabato dog bara två månader före sin 100-årsdag, vilket förstås gav honom en svårslagen symbolisk utsiktspunkt över 1900-talet. Han började sin karriär som kärnfysiker, övergick till surrealismen och slutade i svartaste pessimism. Hans roll som författare till ”Nunca más” (Aldrig mer), den rapport som kartlade den argentinska diktaturens brott mellan 1976 och 1982, gjorde honom till ett slags nationellt moraliskt centrum. Vid begravningen i veckan utanför Buenos Aires samlades tiotusentals människor för att hylla honom.
Strax före millennieskiftet översatte jag i tidskriften 90TAL ett stycke ur Sabatos sista bok ”Antes del fin” (Före slutet), som han då gav ut som ett slags intellektuellt testamente. När jag nu läser om stycket rodnar jag, lika mycket över den erbarmliga kvaliteten på min översättning som över författarens överhettade tonläge. Han apostroferar ogenerat alla världens ungdomar och uppmanar dem till heroiskt motstånd mot en oövervinnelig övermakt. Hans civilisationskritik får en kick av den katastrof han själv förutspår. På ett ställe beskriver han hur han varje gång han slår upp tidningen upplever hur såväl bilder som rubriker förvrids till Goyas grotesker.
Det är heller ingen tillfällighet att omslaget till den svenska upplagan av Sabatos största roman, ”Om hjältar och gravar”, pryds av en detalj från en av den holländske 1500-talsmålaren Hieronymus Boschs försurrealistiska helvetesskildringar. I denna roman – en av 1900-talets märkvärdigaste – blir världen både bokstavligt och metaforiskt det pinorum som Sabato under hela sitt liv gjorde sig till uttolkare av.
Det är – med reaktionerna på bin Ladins död och Sabatos domedagsbasuner ekande i öronen – svårt att betrakta de fasansfulla plågoandarna i Boschs helvete utan att tänka på bilderna från Abu Ghraib eller Guantánamo, platser där den västerländska demokratin genom att förneka sina kärnvärden tillfogat sig själv några av sina djupaste skador i spåren efter den 11 september.
Även bilderna på den döde bin Ladin sägs vara ”ohyggliga”. Genom att inte offentliggöra dem säger sig USA vilja visa att civilisationen tagit ett steg framåt sedan romarna förde de besegrade barbarhövdingarnas huvuden som troféer hem till Rom.
Men något sådant steg har inte tagits. Krigets primitiva dramaturgi är exakt densamma.