Vilket å sin sida är lite märkligt, eftersom TV 4:s succéserie är en så bedårande idéprodukt av sin tid. ”Vi är alla på väg att bli moderater”, löd rubriken till Fredrik Virtanens analys av ”Solsidan” i Aftonbladet. 2,5 miljoner såg första avsnittet och det andra – som sänds i kväll – har redan läckt ut på nätet. Serien har därmed nått en sådan popularitet att kvällstidningarna snart kan göra löpsedlar på de fiktiva personernas öden, enligt mönster från folkkära favoriter som ”Saltön” och ”Rederiet” – ”Så dog ’Solsidan’-Ove: slaktades med sladdlös grästrimmer”.

Ett annat pålitligt tecken på en tv-series genomslag är att den omhuldas av landets kulturskribenter. I Göteborgs-Posten skriver Elin Grelsson att serien reproducerar samma könsroller som i Lilla Fridolf, medan Expressens Andreas Nordström menar att serien ”gör den moderna människans nonsensneuroser så brännande tydliga”.

Å andra sidan läser ”Solsidans” rollfigurer inte kultursidor. Förutom en gång, förra säsongen, då Alex och Anna tröttnar på sitt ytliga umgänge och bestämmer sig för att bjuda kulturparet Rodney (filmare) och Petra (litteraturkritiker) på middag. ”Alex läser inte kulturdelen, utan han går direkt på sporten”, säger Anna efter att hennes man förväxlat Maria Callas med Charlotte Kalla och sedan förgäves försöker penetrera en essä i Dagens Nyheter om ”nycklarna till Orhan Pamuks romanvärld”.

Roligt, givetvis. Fruktansvärt roligt.

Och om man ska tro Lena Adelsohn Liljeroths uppmärksammade analys i torsdagens ”Kulturnytt” är det fler som i likhet med Alex blöter tjockt på tummen när de kommer till kulturen. Till exempel ministern själv: ”Jag tycker, när jag läser sportsidorna, att man trots allt försöker omfamna lite vidare än man gör på kultursidorna”, säger hon och tillägger att svensk kulturjournalistik ibland görs ”på ett sätt som gör att människor inte känner sig delaktiga”.

Det börjar vid här laget bli ganska trångt bland mediekritikerna i regeringskansliet. Inte minst klingar Adelsohn Liljeroths ord bekant från Göran Hägglund, som ju hoppades kunna vända sitt partis vikande opinionssiffror genom att starta ett kulturkrig mot alla de ”superpretton” som likt Rodney och Petra driver runt och sprider olust omkring sig bland verklighetens folk. Väljarna stod dessbättre stumma inför Hägglunds taktik. KD:s kräftgång fortsatte och kultursidorna fortsätter ha fler läsare än sporten.

Men både social- och kulturministerns utspel visade ändå på de latenta aggressioner som ofta riktas mot vissa kulturyttringar – allrahelst om konstformens avnämare är jämförelsevis få och dess utövare uppbär någon form av offentligt stöd.

Det är också i det ljuset man ska se det moderna mantra som Patrik Liljegren – chef för Stockholms kulturstrateger och den som i veckan släckte ljuset för Fria teatern i Högdalen – upprepade i torsdagens DN: ”Kulturen når i dag ofta för få. Och når den inte fler så lovar jag dig att snacket om ’kultureliten’ kommer att bli väldigt starkt.”

Vapenskramlet tilltar. Kanske dags för Rodney och Petra att rusta sig?