På väg till jobbet passerar jag varje dag bygget av den nya arenan vid Globen i södra Stockholm. Fyra svarta betongtorn reser sig likt skräckinjagande konstruktioner ur Sagan om ringen-filmerna mot den mörka januarihimlen. Samtidigt byggs ytterligare en jättelik fotbollsarena i Solna norr om staden och en tredje är under diskussion. Som Fredrik Söderlings reportage i DN förra året (31/10) visade vet ingen vad de ska fyllas med.
På något sätt lyckas samhället ändå alltid få loss pengar till denna typ av arenor. Man kan spekulera i hur reaktionerna skulle bli om politiker och näringsliv lade ner samma mängd energi på att hitta kreativa samarbeten som möjliggjorde bygget av åtminstone en operaarena.
På många sätt är ju operan och idrotten mer likartade än vad man kan föreställa sig vid första anblicken. På 50-talet spelade Gunnar Nordahl fotboll på San Siro i Milano medan Jussi Björling sjöng på La Scala; i dag spelar Zlatan på Nordahls arena medan Nina Stemme gör succé i ”Valkyrian” på den klassiska operascenen. Liksom fotboll är operan ett av få språk som är direkt översättbara över hela världen, liksom fotboll talar operan till känslan före intellektet. Skillnaden är att Sverige har – och har haft – fler världsstjärnor inom operakonsten än inom fotbollen.
Ändå finns det få konstformer som kanaliserar kulturföraktet mer effektivt än klassisk musikteater. Opera!? Gap och skrik! Förgylld stuckatur och vippande lillfingrar! Ska det vara något att slösa skattepengar på? På sin höjd framställs opera som en konstart för kufiska kriminalkommissarier i tv-deckare.
Som DN:s genomlysning av möjligheterna till ett nytt operahus i Stockholm i veckan har visat, är det politiska intresset svalt, inte minst från kulturdepartementet. Några folkpartister och en tidigare socialdemokratisk kulturminister driver frågan. Den senare, Bengt Göransson, berättade i veckan för mig om de föraktfulla fnysningar han mötte inom rörelsen när han förverkligade tanken på ett nytt operahus i Göteborg i slutet av 80-talet. Då fick han hjälp av Volvo. I dag går de svenska direktörerna hellre på hockey.
Man kan argumentera för vikten av ett nytt operahus ur många perspektiv, inte minst vore det ett sätt att återföra operakonsten till dess rättmätiga plats i det sjungande svenska folkets hjärtan. DN:s Martin Nyström pläderade förra söndagen för att operakonsten måste återvinna sin förmoderna status som folklig mötesplats, vilket inte minst det dyra men populära operahuset i Oslo lyckats med.
Själv tror jag att det kanske främsta skälet till att bygga en ny nationalscen är ett annat. En kulturell prestigebyggnad av detta slag vore ett sätt för det svenska samhället – det vill säga både politiker och näringsliv – att visa att det är lika grundläggande för människan att sjunga som att spela fotboll – och att vi en gång för alla gjort rent hus med den snålställda fientlighet mot konst och kultur som vi borde ha lämnat på de stampade jordgolven.
Ett nytt operahus i Stockholm vore ett unikt segermonument i kampen mot det svenska kulturhatet. Inte minst därför måste det byggas.